Är budskapet inte klart formulerat är förutsättningarna små för att kunna förmedla det vidare till andra. Det som man försöker säga blir bara ett odefinierbart ljud i det allmänna informationsbruset.
Nästa centrala fråga är hur budskapet skall kommuniceras. Att ha något att säga räcker inte. Om man vill nå ut med budskapet måste man kommunicera det på ett begripligt sätt.
Illustration: Jan Lindström |
Gud har gjort det som behöver göras för att den skadade relationen mellan Honom och oss skall kunna repareras. Det som förutsätts av oss är att vi tror att detta har skett genom Jesus Kristus.
Klarare kan budskapet knappast formuleras.
För den kristna kyrkan och för alla kristna är budskapet alltså givet. Det är ingenting som vi själva har hittat på och som vi därmed också kan och har rätt att själva omformulera om vi anser att det finns ett sådant behov.
Det betyder inte att vi alla skulle se på eller uppleva budskapet exakt lika. Om det hade varit tänkt så, hade Guds inte gett oss fri vilja och individuellt förstånd. Då hade Han gjort oss till viljelösa, likriktade robotar.
Men det innebär att vi har ramar inom vilka vi skall hållas. Endast det budskap som förkunnar Jesus Kristus som Herre och Frälsare är ett kristet budskap.
De råd som Jesus gav sina lärjungar då han skickade ut dem för att förkunna det glada budskapet innehöll en del konkreta instruktioner som har att göra med hur budskapet skall förmedlas.
Bland annat uppmanade han lärjungarna att vara ”kloka som ormar och oskyldiga som duvor”. Uppmaningen gavs med motiveringen att de i sitt uppdrag skulle vara som får bland vargar. Uttryckt på ett modernare sätt uppmanade Jesus lärjungarna att beakta verksamhetsomgivningen och anpassa formen för förkunnelsen till den.
Det är ingen stor överdrift att säga att en stor utmaning för den kristna kyrkan sedan dess har varit att följa Jesu råd. Alltså att hålla fast vid innehållet i budskapet och samtidigt anpassa formerna till det som kallas tidens krav.
Samma utmaning möter kyrkan och de kristna också i dag. Och frestelsen i dag är den samma som den alltid har varit: att anpassa inte endast formen utan också innehållet så att det ”går hem” här och nu.
Formens uppgift är att väcka intresse för budskapet och att förmedla det så effektivt som möjligt. Men formen är endast ett medel och aldrig ett mål. Och formen kan eller borde aldrig få gå före innehållet.
Ett viktigt mål för den kristna förkunnelsen är att medverka till den reaktion som beskrivs så här i julevangeliet: När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
Då kyrkan i enlighet med sin uppgift förkunnar Guds ord gör hon i grunden ingenting annat än pekar på Jesus Kristus, världens Frälsare. Med vilket finger eller hur hon pekar är trots allt en bisak.
För att uttrycka det lite förenklat och prosaiskt.
Då vi kämpar med att hitta de rätta formerna är det tryggt och trösterikt att veta att det enda vi trots allt kan och det enda vi trots allt behöver göra är just att peka på Jesus.
Då det är jul pekar vi på honom i krubban och under påsktiden pekar vi på honom som korsfäst och uppstånden.
Resten sköter Gud.