Har man en gång upplevt fungerande kristen gemenskap så längtar man efter den. Men grupper kan stagnera och gemenskap förflackas. Ofta är det långt mellan ideal och verklighet.
Anders Österback lyfter fram vikten av en kristen gemenskap. |
– Församlingen är min familj, den känner jag för, den vill jag arbeta för, trots att det inte är så enkelt i det familjeförhållandet heller, säger Anders Österback, företagare i Kristinestad. Sitt eget företag, han handlar med idrottspriser, håller han på sådan nivå att han för det mesta klarar jobbet själv.
– Jag arbetar som en jakthund och vilar som en sådan, är hans målande beskrivning.
Han är förtroendevald i församlingen, leder både gemensamma kyrkofullmäktige och ekonomisektionen i den svenska församlingen. Utmaningar finns det gott om, uppdragen kräver mer tid och energi än någon kunde tro. Men vi har inte stämt träff för att tala om kyrklig förvaltning. Vårt ämne är kristen gemenskap.
– Rubriken är bra men innehållet uselt, är hans första snabba kommentar.
Saknar det ödmjuka samtalet
Österback säger att det skett en enorm förändring när det gäller gemenskap överhuvudtaget i vårt samhälle.
– I dag söker vi styrkan i saker och prylar, mycket av umgänget sker via internet. Vi betalar för att klara oss själva, vi vill inte vara beroende av andra. Med kristen gemenskap har det gått lite på samma sätt. Den har blivit förvärldsligad. Jag saknar det ödmjukt ”barnsliga” kristna samtalet. Att avspänt kunna tala om grunden i kristen tro.
– Det viktigaste är vad Jesus har gjort för mig på korset. Hans död och uppståndelse gäller mig. Han bär mina synder. Många tycker att man inte skall tala om sådant i dag. Men synd är inget gammaldags för mig. Jag blir ständigt påmind om mina synder och tillkortakommanden. Jag är hela tiden i behov av nåd och förlåtelse.
Läs mera i Kp 50/2007.