Vad är Lucia utan sina ljus? Den tanken infinner sig ohjälpligt när man som drygt 20-åring hittar sig som Lucia i trafikministeriets festsal med minister och allt, och märker att kronan varken lyser eller hålls på huvudet och att klänningen på något konstigt sätt krympt i garderoben. Då är det bara att hoppas att vad det nu än är som gör Lucia infinner sig ändå.
I skolan var det inte tu tal om vad som gjorde Lucia: det var det vackraste långa, blonda håret. Min mamma var olyckligtvis av den åsikten att ”stora flickor” gott kunde ha en praktisk, lättskött pagefrisyr. Så dit rök den chansen.
Men jag lussade ändå. Varje år klädde jag mig i en allt kortare luciaklänning av vitt bomullstyg och ett rätt ynkligt rött band som var omöjligt att få till en vacker, bullig knut. Med min tilltufsade krona gick jag sedan med pepparkakor till grannarna och sjöng tappert, med omtagningar och allt.
Och så glada de blev, varje år! Hos Martti och Alli fick jag alltid en chokladask. Svante och Marianne fotograferade och såg just lämpligt förtjusta ut. Och Toini i ändan av längan släckte lampor och lyssnade andäktigt.
Ett år gav Toini mig texten till luciasången på italienska. För att överraska henne lärde jag mig den utantill och sjöng den för henne den trettonde. Med ”heimlaga” uttal, men dock.
Tärnor hade jag aldrig, men någonstans på vägen måste jag ha fångat något av den ”riktiga” Lucia, för nu hänger hon på min vägg i ikonformat. En gåva av Toini, som ville måla den just åt mig.
Där blickar hon ner på mig bredvid Gudsmodern (också målad av Toini) och pockar på min uppmärksamhet. Min Lucia vet att det inte behövs vackra satinband och vita pälsar för att sprida äkta Luciaglädje. Det räcker långt med omtanke och lite pepparkakor. Och hemgjord italienska.