I samband med de tragiska skolmorden i Jokela var det någon som föreslog att alla skulle tända ett ljus klockan sex på kvällen och ställa det i fönstret.
Det gjorde jag inte. Med all respekt. Ljuset i fönstret hör ihop med självständighetsdagen och bara med den. Så känns det åtminstone för mig.
Med åren har självständigheten blivit än allt gladare sak att tänka på och tacka för. Och här upplever jag alls ingen motsägelse i att själva firandet är högtidligt med fackeltåg, gudstjänst och ett tänt ljus i decemberkvällen.
Jag har i min ägo en dyrbar skatt, 16 svarta vaxdukshäften i fickformat. Häftena utgör min pappas dagböcker från åren vid fronten.
– Egentligen fick man ju inte föra dagbok, men här står nu inga krigshemligheter. För mig var skrivandet ett sätt att hållas vid sunda vätskor. Samtidigt var det en bekräftelse på att jag igen överlevt en dag, sa han när han gav över böckerna åt mig för några år sen.
Ganska snart bad jag honom komplettera, skriva mera. Hans minnesbilder har gett mig rysningar inte bara om krigets grymhet utan om hur många gånger det var nära ögat för honom.
Med andra ord också nära ögat för mig, som inte ännu fanns, och mina barn och barnbarn och ...
I en film, Tillbaka till framtiden, lyckas en ung gosse resa bakåt i tiden och bli vittne till sina föräldrars kärlekshistoria. Varje gång deras förhållande trasslar till sig och ser ut att ta slut blir killen allt osynligare.
Om det inte fixar sig är hans saga all. Då finns det ingen framtid att återvända till.
Film är film men bilden av de allt tunnare konturerna var tankeväckande.
Därför tänder jag mitt ljus och tackar för livet och landet och min tuffa veteranpappa – oförtjänta Guds gåvor allihop.