På vilket sätt är de samarbetsvägrande prästernas samveten bundna?
I frågan gällande kvinnliga präster tycks vi nu gå mot en oundviklig och hård konfrontation. Situationen påminner om dagarna innan ett krig bryter ut. De diplomatiska försöken att lösa tvisten har misslyckats. Förhandlarna har rest hem. Samtalet mellan parterna har tystnat. Det är vapnens tur att tala. Teologerna drar sig tillbaka, juristerna tvingas träda fram för att med hjälp av paragrafer lösa det som inte kunde lösas med ord. Det betyder att de enskilda konflikterna kommer att lösas med maktmedel. De får en lösning i yttre bemärkelse men inte i inre, och frågan är vart detta leder i det långa loppet.
Alla parter skulle säkert önska behandla och lösa det aktuella problemet som en inomkyrklig fråga – såsom det anstår ”andliga människor” (1 Kor 3 och 6). Det skulle betyda att man tillsammans betraktar problemet ur Bibelns och bekännelsens synvinkel och samtidigt beaktar den etiska aspekten, som också är viktig både från principiell och från församlingslivets synpunkt. I närvarande läge ser det dock ut som om det teologiska samtalet skulle anses vara avslutat. Allmänna hänvisningar till Bibeln och ämbetssynen förutsätts vara entydiga och tillräckliga argument för den ståndpunkt som man företräder.
De som vägrar samarbeta med kvinnliga präster hänvisar till sina samveten. Det här innebär att problemet i första hand bör behandlas som en samvetsfråga.
Inom vår lutherska tradition har vi lärt oss att förhålla oss både respektfullt och kritiskt till samvetena. Luther och de andra reformatorerna visste att det inte är gott att handla mot sitt samvete. Men samtidigt godtog de inte vilka samvetsbetänkligheter som helst. De visste att det också finns en falsk bundenhet som samvetena måste lösas från – en problematik som var bekant redan i urkyrkan, vilket de apostoliska breven tydligt visar. Sålunda var reformatorerna mycket angelägna om att på rätt sätt binda, lösa och råda samvetena.
I den situation där vi nu befinner oss innebär ett handlande i linje med den här traditionen att vi inom kyrkan först och främst tar de samarbetsvägrande prästerna på allvar, när de hänvisar till sina samveten. Vidare innebär det att vi samtidigt också kritiskt frågar vad deras samveten är bundna vid. Kyrkan ber alltså dessa präster att själva pröva sina samveten. Vid denna självprövning synes det vara skäl att beakta bl.a. följande frågor.
1. Samvetet och ämbetssynen
De som avvisar kvinnliga präster hävdar att de har en annan ämbetssyn än den som vår kyrka numera företräder efter beslutet om kvinnliga präster år 1986. De menar följaktligen att vår kyrkas gamla ämbetssyn utesluter kvinnliga präster.
Men vilken är då denna s.k. traditionella ämbetssyn som de anser sig vara bundna vid och som de menar att vår kyrka har övergivit i och med beslutet att öppna prästämbetet också för kvinnor?
Det kan vara nyttigt att göra en jämförelse med ämbetssyner som definierar ämbetet på ett sådant sätt att det kan utövas endast av män. Enligt den romersk-katolska syn som biskop Józef Wrobel gav uttryck åt i Helsingin Sanomat i mars 2007 celebrerar prästen mässan ”in persona Christi”, i Kristi person. Prästen är härvid ”alter Christus”, en andra Kristus. Eftersom Kristus var man, måste också prästen vara det.
På ortodoxt håll hänvisar man ofta till att prästen är en avbild av Kristus. Han är Kristi ikon. Eftersom Kristus var man, menar man att prästen därför också måste vara det.
I dessa två fall utesluter ämbetssynen automatiskt kvinnliga präster. Varken hos Luther eller i de lutherska bekännelseskrifterna kan vi emellertid finna någon motsvarande ämbetssyn. Reformatorerna ansåg att det kyrkliga ämbetet är av Gud själv instiftat. Gud vill att alla människor skall bli frälsta och Jesus har gett sina lärjungar i uppdrag att förkunna evangelium, döpa och lära, fira nattvard och förlåta synder.
Det kyrkliga ämbetets karaktär av att vara instiftat och inte enbart en praktisk anordning framhölls med stor tydlighet i slutrapporten från de två seminarier gällande kvinnliga präster som vår kyrka ordnade i Ilkko kurscentrum åren 1979 och 1981. Detta har förblivit en viktig utgångspunkt för frågans senare behandling i vår kyrka.
På basen av sin bekännelse har alltså vår kyrka en hög uppfattning om ämbetet, men det innebär som sagt inte att vi skulle anse att ämbetsbäraren på ovannämnt sätt skulle representera och avbilda Kristus och i denna mening göra Kristus närvarande. Ämbetsbärarens uppgift är att vara tjänare åt Ordet och sakramenten, i vilka Kristus enligt sitt löfte är närvarande. Det kyrkliga ämbetet som sådant gör alltså inte Kristus närvarande. Det gör endast den helige Ande, som verkar i och genom Ordet och sakramenten oberoende av ämbetsbärarens kön och andra kvaliteter. Ämbetsbäraren representerar nog Kristus (”å Kristi vägnar och i hans ställe”, Apol. VII:28), men inte genom det han är utan genom det som han säger och gör - ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig”. (Lk 10:16)
Eftersom det kyrkliga ämbetets innehavare och utövare förutsätts ha denna relation till Kristus, Ordet och sakramenten, har frågan om könet överhuvudtaget ingen plats och betydelse i den lutherska ämbetssynen. Ämbetsbärarens kön aktualiseras först när det blir fråga om vem som får kallas till och utöva ämbetet. Här görs alltså en klar skillnad mellan vad ämbetet är och frågan vem som får kallas att utöva detta ämbete. Får också en kvinna kallas? Ämbetet som sådant utestänger henne inte, dörren är öppen, men finns det något annat som gör att hon inte får utöva ämbetet i normala fall? Enligt Luther och den efterföljande traditionen finns det faktiskt något som kan hindra kvinnan att gå in genom den öppna dörren. Hindret är närvaron av en eller flera män som hon bör underordna sig genom att inte tala (1 Kor 14:34) och inte undervisa (1 Tim 2:11,12).
När vår kyrka i likhet med andra lutherska kyrkor inte har haft kvinnliga präster under gångna århundraden, har detta alltså inte berott på ämbetssynen. Luther kunde mycket väl tänka sig en kvinna som utövare av predikoämbetet i ett nunnekloster. Orsaken till att kvinnorna har varit uteslutna har alltså inte varit synen på ämbetet utan synen på kvinnan och hennes rätta ställning och roll, inte endast i församlingen utan i samhället överlag. Kvinnans skyldighet att underordna sig mannen och begränsa sig till hemmets privata sfär har uteslutit henne från det offentliga livet och därmed också från predikoämbetet i våra lutherska länder och kyrkor fram till vår tid. Därtill har kvinnan inte heller ansetts ha de nödvändiga förutsättningarna att sköta offentliga ämbeten, däribland predikoämbetet.
Införandet av kvinnliga präster i lutherska kyrkor har sålunda inte inneburit någon ny ämbetssyn utan en ny kvinnosyn. Eller rättare sagt: Det har inneburit att dra de sista konsekvenserna av den förändrade syn på kvinnan och kvinnans ställning inom samhälle och kyrka som småningom hade arbetat sig fram och steg för steg förverkligats inom många lutherska kyrkor under 1900-talet. Inom vår kyrka fick kvinnorna rösträtt på 1910-talet, rätt att väljas till förtroendeuppdrag inom församlingens ledning under 1920-talet, rätt att bli medlem av kyrkomötet på 1930-talet, småningom också rätten att bli kantor och lektor. Införandet av kvinnliga präster var helt tydligt det sista steget i denna gradvisa förändring av kvinnans ställning i församling och kyrka.
Om samvetet påstås vara bundet vid en ämbetssyn som utesluter kvinnliga ämbetsbärare, vilken är i så fall den synen?
Luthersk är den i varje fall inte. Och någon för kyrkorna gemensam ämbetssyn, som vår lutherska kyrka skulle ha haft del i fram till 1986, existerar inte. Skulle en sådan ha funnits, skulle den kyrkliga enhetens kanske största problem ha varit löst för länge sedan. Katolikerna och de ortodoxa har ju inte heller godkänt våra manliga präster, vilket tydligt visar att här inte har funnits någon gemensam ämbetssyn. Det enda gemensamma har varit en gemensam ämbetspraxis vid uteslutandet av kvinnorna, inte någon gemensam ämbetssyn.
2. Samvetet och Bibeln
Det är framför allt tre bibelställen – förutom Jesu apostlaval - som motståndarna till kvinnliga präster i allmänhet hänvisar till, när de hävdar att deras samveten i denna fråga är bundna vid Guds ord: 1 Kor 14: 34-37, 1 Tim 2: 11-15 och 1 Tim 3: 2.
Frågan är nu på vilket sätt samvetena är bundna vid de här bibelställena. De två första har en gemensam logisk struktur. Vardera innehåller ett förbud för kvinnorna att tala resp. undervisa. Vardera har dessutom en hänvisning till ett bud om kvinnans underordning såsom motivering för förbudet. Och vardera hänvisar till kvinnans syndafall som motivering för att hon måste underordna sig mannen (1 Mos 3:16). Därtill hänvisas i det senare stället också till det faktum att Adam skapades före Eva.
Det fel, eller den synd som den talande (1 Kor 14) och den undervisande (1 Tim 2) kvinnan begår är alltså att hon inte underordnar sig mannen så som budet kräver. De som ser sitt samvete bundet vid dessa bibelställen synes i närvarande läge - i motsats till Luther - ta fasta endast på förbudet. Budet beaktas inte längre. Att kvinnan trots budet inte underordnar sig mannen vare sig i kyrka eller i samhälle ses alltså numera inte som något samvetsproblem. Och då är ju förbudet att tala resp. undervisa endast en tillämpning av detta överordnade bud om underordning, vilket därtill har en bastant teologisk motivering (syndafallet och skapelsen).
Om samvetet är bundet vid förbudet, hur kommer det sig att det inte är bundet vid det bud av vilket förbudet endast är en följd och tillämpning?
I det tredje bibelstället (1 Tim 3:2) heter det enligt den gamla översättningen att en församlingsföreståndare skall vara ”en enda kvinnas man”. Bland motståndarna till prästvigning av kvinnor har detta bibelställe ofta anförts som ett för alla tider gällande stadgande angående församlingsföreståndarens kön. I den nya översättningen är som bekant tolkningen en annan: ”gift bara en gång”. Men vill man hålla fast vid den tidigare översättningen och tolkningen, borde man kunna förklara varför detta är ett principiellt stadgande gällande församlingsföreståndarens kön, medan exakt samma krav på diakonen några verser senare - ”en enda kvinnas man” (v.12) – uppenbart inte är något stadgande rörande dennes kön, eftersom diakonen också kan vara kvinna. (v.11)
Hur kommer det sig att man tolkar och tillämpar kravet på församlingsföreståndarna som ett principiellt stadgande för alla tider gällande deras kön, medan samma krav på diakonerna uppenbart inte är något sådant stadgande?
3. Samvetet och kvinnosynen
När vi inom vår lutherska kyrka kritiskt granskar vår månghundraåriga tradition gällande kvinnan och predikoämbetet, bör denna uppgörelse givetvis gälla den bakomliggande motiveringen för den traditionella ordningen. Detta är en självklarhet och betyder att det är kvinnans underordning i förhållande till mannen som är den centrala teologiska frågan.
I kyrkomötets motiveringar för lagändringen 1986 var detta därför en av de avgörande punkterna. Trots att vår kyrka genom flera beslut tidigare under 1900-talet hade brutit med den i Bibeln förekommande patriarkalismen var det först nu som man gav en grundligare teologisk motivering för denna brytning. Detta gjorde man genom att likt Luther göra en distinktion mellan det oföränderliga som hör till trons område och det föränderliga som hör till kärlekens. Eftersom den etiska frågan gällande kvinnans ställning och beteende i förhållande till mannen hör till kärlekens område, ansågs en ändring i princip vara möjlig, och från kärlekens synpunkt rentav nödvändig, särskilt som det inte heller från trons och frälsningens synpunkt föreligger något avgörande hinder.
Motståndarna till beslutet 1986 bör givetvis på motsvarande sätt ta ställning till den gamla teologiska motiveringen för den ordning som man vill kvarhålla. De har inte övertygats av kyrkomötets argumentation för en ändring.
Betyder detta att man i dagens läge håller fast inte endast vid den gamla ordningen utan fortsättningsvis också vid dess ursprungliga teologiska motivering?
Bland motståndarna har man på senare tid ogärna gått in på någon grundligare prövning och bearbetning av det centrala argumentet mot kvinnliga präster inom den lutherska traditionen. I stället har man i mera allmänna ordalag talat om sin ämbetssyn och sin bibelsyn som motivering för motståndet. I ett tidigare skede av kvinnoprästdebatten hänvisade man till den s.k. kefalé-strukturen – mannen är kvinnans huvud liksom Kristus är mannens (1 Kor 11:3) – men såvitt jag kan bedöma har man på senare tid övergett den här typen av argumentering.
Att man i stället har börjat motivera den gamla ordningen med hänvisning till ämbetssynen bör av allt att döma ses mot bakgrunden av att de hög- och de lågkyrkliga har haft en gemensam front mot kvinnliga präster, särskilt i Sverige. Så har de lågkyrkliga på högkyrkligt vis börjat tala inte endast om bibelsyn utan också om ämbetssyn. Frågan om ämbetssynen har därigenom fått en sådan betoning inom våra väckelserörelser som ännu för några decennier sedan skulle ha betraktats som ett allvarligt avsteg från den koncentration på det enda nödvändiga, dvs. frälsningsfrågan, som har varit utmärkande för dessa rörelser. Men en proteströrelse behöver ett tydligt föremål för sin protest, och detta föremål har de senaste åren varit ämbetsfrågan.
Att på detta sätt kringgå underordningsfrågan är emellertid ohållbart från både historisk och teologisk synpunkt. Ett sådant kringgående är ohållbart också från biblisk synpunkt, eftersom de två bibelställen (1 Kor 14 och 1 Tim 2) som både förr och nu har använts som huvudargument mot kvinnliga präster inrymmer denna fråga.
Från både historisk, systematisk-teologisk och bibelteologisk synpunkt bör sålunda samvetena framför allt konfronteras med frågan om kvinnans underordning. Härvid kan inte frågan om kvinnliga präster isoleras från den större frågan gällande kvinnans ställning inom kyrka och samhälle i övrigt. Ett etiskt bud gäller givetvis överallt, vilket Luther också förutsatte i sin argumentering för kvinnans underordning i alla sammanhang.
Genom att tolka de ifrågavarande bibelställena som uttryck för en ämbetssyn har det blivit möjligt att behandla kvinnans förhållande till predikoämbetet isolerat från frågan om hennes ställning i allmänhet. Så har man sluppit den besvärliga underordningsfrågan.
Bibliskt, historiskt och teologiskt sett bör väl kvinnans underordning vara en central samvetsfråga? Varför undviker man nu den frågan?
4. Samvetet och kvinnans underordning
Vad skulle det innebära att konsekvent tillämpa budet om kvinnans underordning i dagens läge? Eija Kurkis doktorsavhandling om kvinnans ställning inom den finska pingströrelsen (Näkyvä ja näkymätön. Nainen Suomen helluntailiikkeen sisällä, 2005) visar hur man på det hållet har försökt förverkliga detta bud. Pingstförsamlingarnas högsta ledning, äldsterådet, har nämligen bestått enbart av män. I ett svar i Helsingin Sanomat i mars 2007 berättar ledaren för Saalem-församlingen i Helsingfors, Klaus Korhonen, hur man där alltjämt tillämpar denna ledarskapsprincip: ”Seurakuntia johtavat vanhimmat, jotka ovat miehiä, mutta laajennetussa vanhemmistossa on myös naisia.” Inom pingströrelsen har man redan länge haft många kvinnliga evangelister. Hur är det då med deras underordning? Enligt Eija Kurkis avhandling har de förkunnande och undervisande kvinnorna ansetts uppfylla kravet på underordning genom att iaktta och följa den bibelutläggning som männen i äldsterådet har godkänt och fastslagit. De underordnar sig alltså männen genom att förkunna och undervisa med deras fullmakt och godkännande.
I tidningen Kristet Perspektiv, som kan sägas leda det teologiska motståndet mot kvinnliga präster inom Borgå stift, ingick i nummer 1/2006 en stor artikel, som av allt att döma var avsedd att upplysa och leda samvetena i frågan om förhållandet mellan man och kvinna i dagens kyrka och samhälle (Pirjo Alajoki, Manligt och kvinnligt enligt kristen och feministisk modell). Man får förutsätta att Kristet Perspektiv inte skulle publicera en stor artikel i en aktuell och central fråga, om inte dess innehåll åtminstone till sina huvuddrag skulle vara godkänt av tidningens ledning.
Här heter det bl.a.: ”Både i skapelsen och i den äktenskapsmodell som bygger på skapelsen har mannen ansvaret för ledarskapet... Denna modell sträcker sig från familjen vidare till församlingen och hela samhället... Hustrun skall låta mannen leda. Det betyder framför allt att mannen i sista hand har ansvaret för att fatta beslut och se till familjens behov.”
I artikeln anges också hur ansvaret skall fördelas mellan man och kvinna och hur eventuella konflikter mellan dem skall lösas: ”Om man inte når enighet bär mannen ansvar för att handla och kvinnan ansvar för att godkänna mannens beslut.”
På detta sätt skall alltså enligt denna undervisning samarbetet ordnas och konflikterna lösas mellan man och kvinna inte endast inom äktenskapet utan också i ”församlingen och hela samhället” – alltså också inom kyrkoråd och stadsfullmäktige, riksdag o.s.v.
Denna yttre ram för förhållandet mellan man och kvinna skall enligt artikeln givetvis fyllas med en på kärlek baserad jämlikhet: ”Bibeln säger också entydigt att mannen skall älska sin hustru och detta är den sak som kvinnan längtar efter i sitt liv. Hustrun skall låta mannen leda, vilket inte innebär att hon är en dörrmatta utan egen vilja, egna önskemål och behov, eller att mannen skulle få betrakta henne som en sådan... I Bibeln sägs det också att en hustru skall ära sin man och det är en viktig sak för mannen. Mannens självkänsla och liv blir lidande om hans hustru inte respekterar honom utan kritiserar, undervärderar och tillintetgör honom och hans förmåga att sköta sin familj och sitt arbete.”
Samordningen av underordning och jämlikhet har enligt artikeln sin förebild inom själva Treenigheten: ”Kristus underordnar sig Faderns vilja, men är ändå jämlik med honom. När en kvinna anpassar sig till sin mans vilja, är hon ändå jämlik med honom.”
Denna undervisning om manligt och kvinnligt motsvarar både Bibelns och Luthers undervisning i den meningen att grundstrukturen i förhållandet mellan man och kvinna är patriarkalisk liksom också därigenom att den patriarkaliska familjen skall utgöra modell för hela samhället. Den motsvarar Bibelns och Luthers undervisning också i den meningen att den patriarkaliska strukturen bör fyllas med ett innehåll av inbördes aktning och kärlek. På det personliga planet skall alltså makarna jämlikt ära och älska varandra, men på det strukturella planet råder inte jämlikhet, eftersom kvinnan bör underordna sig och låta mannen leda såväl inom äktenskapet som inom samhället i övrigt.
Öppnandet av prästämbetet för kvinnor innebar som sagt att vår kyrka tog det sista steget på vägen bort från denna syn på förhållandet mellan manligt och kvinnligt inom samhällets och kyrkans strukturer. Artikeln i Kristet Perspektiv visar att man bland motståndarna till kvinnliga präster ändå på något sätt vill hålla fast vid den gamla synen. Däremot är man inte beredd att dra de naturliga konsekvenserna av denna syn och undervisning, inte ens vad kvinnans ställning inom kyrka och församling beträffar. Det stannar vid en åsikt, som man inte gör anspråk på att få förverkliga. Man kan utan samvetsbetänkligheter samarbeta med de kvinnor som uppenbart bryter mot budet om underordning genom medlemskap och ledarskap i kyrkoråd, kyrkofullmäktige, kyrkomöte osv.
Hur kommer det sig att det samvete som är bundet vid förbudet att tala och undervisa i 1 Kor 14 och 2 Tim 1 tillåter samarbete med de kvinnor som inom olika ledande organ uppenbart bryter mot det bud om underordning som i dessa bibelställen motiverar dessa förbud?
5. Samvete - åsiktsfrihet - handlingsfrihet
Åsikten att en kvinna inte får utöva prästämbetet kan inte anses strida mot vår kyrkas bekännelseskrifter av den enkla anledningen att dessa inte tar ställning till frågan. I den berömda kyrkomötesklämmen sägs därför klart ut att också de som inte kan omfatta beslutet om kvinnliga präster bör ha rätt att verka inom kyrkan. En annan sak är att åsikten i fråga kan motiveras med argument som strider mot bekännelsen.
Vår kyrka förutsätter emellertid att alla följer den enda ordning som är gällande i fråga om kvinnan och prästämbetet. I detta avseende har vi inte alternativa ordningar som skulle vara valbara på samma sätt som t.ex. formulären för de kyrkliga förrättningarna. Eftersom kyrkomötesklämmen inte är lag, kan den givetvis inte statuera någon alternativ ordning.
I detta läge har man frågat hur det är med åsiktsfriheten inom kyrkan, när man visserligen får ha en åsikt men inte får följa den. Härvid glömmer man att åsiktsfrihet inte automatiskt innebär handlingsfrihet. Det finns många åsikter i vårt samhälle som man inte får förverkliga. Vi är t.ex. fria att ha hur hädiska åsikter som helst om Gud, Jesus eller Muhammed, men vi får inte förverkliga dem i offentligheten, eftersom vi då skulle smäda det som människor håller heligt. Vi är fria att ha hur negativ åsikt som helst om en annan människa, men vi får inte framföra denna åsikt offentligt, eftersom det skulle innebära ärekränkning. En lärare kan ha åsikten att en bestämd elev skulle må bäst av ett rejält kok stryk, men han får inte förverkliga dennna åsikt i en handling som kränker elevens kroppsliga integritet.
Det finns alltså en gräns för att i konkret handling förverkliga åsikter och övertygelser, dessa må sedan vara av religiös, etisk eller annan art. Den gränsen utgörs av vår medmänniska, vår medmänniskas okränkbarhet, hänsynen till hennes psykiska och fysiska integritet. Man får ha sin åsikt och övertygelse, men när det kommer till handling bör man ställa hänsynen till sin nästa framom sin egen åsikt. I vår lagstiftning förutsätts tydligt och klart att en parts grundrättigheter inte får förverkligas på ett sådant sätt att en annan parts grundrättigheter kränks.
Detta är emellertid inte bara en juridisk fråga. Framför allt är det en moralisk fråga och därmed något som angår samvetet. Den samvetsröst som säger att det är fel att kränka sin medmänniska bör få överrösta de andra samvetsrösterna. Samvetskonflikter är en förblivande del av mänsklig samlevnad. Huvudregeln härvid är att man bör ställa medmänniskans intressen framom de egna. Enligt kristen tro har denna regel sin grund i Guds bud om kärlek.
Att avvisa eller särbehandla någon på grund av dennes eller dennas kön är alltid kränkande. Att väja undan och inte samarbeta ser ut som en passiv reträtt men i verkligheten betyder det att man aktivt bryter gemenskapen med den andra parten. Att göra detta i offentliga sammanhang är därtill också olagligt, eftersom ett sådant handlande bryter mot lagen om diskriminering. De präster som kräver rätt att få vägra samarbete med en annan präst på den grund att denna är kvinna, kräver i praktiken dispens från en lag som gäller för alla medborgare. Samtidigt kräver de också dispens från den morallag som är allmänt bindande oberoende av alla juridiska lagtolkningar.
Är det rätt att med hänvisning till sin tro och sitt samvete utföra en handling som i praktiken kränker en medmänniska?Borde inte samvetet förbjuda en sådan handling? Borde vi inte inom kyrkan på egen hand kunna förverkliga normal medmänsklighet och kristen kärlek utan hjälp av statliga lagar och domstolar?
6. Samvetet och kyrkans enhet
I det föregående har det i första hand varit fråga om den etiska aspekten på vägran att samarbeta. Den aspekten är viktig också från teologisk synpunkt, eftersom vi med Luther menar att kyrkoordningen skall vara bestämd också av kärlekens lag. Men ännu viktigare och i sista hand avgörande är den andliga aspekten som har att göra med kyrkans enhet.
Enligt den Augsburgska bekännelsen är kyrkan ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.” I överensstämmelse med den här definitionen uppställer bekännelsen två villkor för kyrkans enhet: ”att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.” Dessa två betingelser är ”nog” (satis) för enheten (CA VII), för prediko- och nattvardsgemenskap.
Kyrkans enhet är följaktligen hotad inte endast när något av dessa två villkor är ouppfyllt utan också när man uppställer ytterligare villkor för denna enhet. Så sker när frågan om ämbetsbärarens kön görs till ett tredje villkor. Men detta har som sagt inget stöd vare sig i den enhetssyn eller i den ämbetssyn som kommer till uttryck i vår kyrkas bekännelse.
De präster som av samvetsskäl vägrar samarbeta med kvinnliga präster har alltså råkat i den situationen att deras samveten bjuder dem att utan stöd av bekännelsen bryta prediko- och nattvardsgemenskapen. Att bryta denna gemenskap drabbar själva hjärtpunkten i kyrkans väsen och liv och ligger på ett plan där kyrkan egentligen inte har fullmakt att bevilja en präst dispens. Ingen kan i någonsomhelst situation få rätten att bryta kyrkans, Kristi kropps, enhet.
Skulle det inte vara naturligt att en luthersk prästs samvete skulle bjuda honom att slå vakt om och inte bryta den prediko- och nattvardsgemenskap som uppfyller bekännelsens krav?
7. Vad är samvetena bundna vid?
Frågorna till de samarbetsvägrande prästerna kan sammanfattas i en enda.
Mycket tyder på att också motståndarna till kvinnliga präster trots alla deklarationer om bibeltrohet har övergett den månghundraåriga bibliska och lutherska motiveringen för kvinnans tigande i församlingen, nämligen budet som bjuder kvinnan att underordna sig mannen. I motsats till kyrkomötet har man gjort detta i all tysthet, utan någon öppen teologisk reflexion och argumentation. Budet hänvisar man inte längre till. Det enda som återstår är förbudet, som har fått en ny motivering, nämligen en allmän hänvisning till en obestämd ämbetssyn.
Denna förändring i argumentationen mot kvinnliga präster kommer tydligt till synes däri, att man godkänner den ordning som vi hade i vår kyrka före införandet av kvinnliga präster. Enligt den ordningen fick kvinnan som bekant nog undervisa och predika såsom lektor men inte som pastor. Hon fick också leda både kyrkoråd och kyrkomöte såsom viceordförande men däremot inte tjäna församlingen ens som hjälppräst.
Denna ordning, som alltså gällde fram till år 1988 och som innebar en radikal brytning med de månghundraåriga argumenten mot kvinnliga präster, kan de samarbetsvägrande prästerna synbarligen godkänna med gott samvete. Deras samveten är alltså lösta från de argument mot kvinnliga präster som har varit de mest avgörande inom den lutherska traditionen. Vad är de då bundna vid? Det är frågan.
8. Samvetet och referensgruppen
Om det nu är så, att samvetena påstås vara bundna vid en ämbetssyn som helt enkelt inte existerar, att samvetena i praktiken är bundna endast vid förbudet och inte vid budet i de för motståndet avgörande bibelställena och att samvetena därtill tvingar präster att bryta en prediko- och nattvardsgemenskap som uppfyller bekännelsens krav, måste man allvarligt fråga, vilken den faktiska bindningen är. Här kan man svara endast med mera eller mindre rimliga antaganden.
När man söker svar på nämnda fråga, torde man bl.a. behöva se efter vilken sociologisk och socialpsykologisk funktion motståndet mot kvinnliga präster har i dagens kyrkliga läge. Mycket tyder på att detta motstånd har blivit ett identitets- och igenkänningstecken, ett tecken som visar till vilken grupp man hör på det teologiska och kyrkopolitiska fältet, ett yttre tecken på bibeltrohet. ”Kenen joukoissa seisot?” frågades på 60-talet. Så frågas nu inom det konservativa lägret. Och sin position anger de tillfrågade genom att visa var man står i frågan om kvinnliga präster. Som motivering för var man står används och godtas en allmän hänvisning till ämbetssyn och bibelsyn.
Om detta antagande är riktigt, är samvetena bundna av den teologiska och kyrkopolitiska referensgrupp som man vill tillhöra. Och de är mera bundna vid själva ståndpunkten i kvinnoprästfrågan än vid motiveringarna för denna ståndpunkt. Vid samtal med en del av dem som har vägrat komma till prästvigning tillsammans med kvinnor har det framgått att bindningen vid den grupp som man vill identifiera sig med och tillhöra är ganska stark. Man kommer inte, därför att man tänker på och fruktar hur andra skulle uppfatta och tolka detta. Deltar man i vigningen, fruktar man att detta tolkas som att man har bytt både åsikt och läger och nu godkänner kvinnliga präster. Och säger man att man trots deltagandet inte har ändrat åsikt, blir man i alla fall betraktad som en ryggradslös svikare och överlöpare, som för den egna karriärens skull kompromissar med sitt samvete. I sitt inre är man sålunda hårt bunden vid sin grupp.
Vår kyrka skulle nödvändigt behöva många av de teologiemagistrar som nu vägrar komma till prästvigning tillsammans med kvinnor. Dessa har vanligen en stark inre motivation för prästgärningen och ofta har de också en större förståelse för de teologiska substansfrågorna än många andra studerande. Det är djupt tragiskt både med tanke på deras egen framtid och med tanke på kyrkan, om de är bundna på ett sådant sätt att de inte kan tänka sig vare sig prästvigning eller samarbete i normal ordning.
9. Samvetskonflikten
Konflikten mellan kyrkan och de samarbetsvägrande prästerna kan givetvis få en juridisk lösning. Utvecklingen går nu åt det hållet med en inre logik, eftersom kyrkan liksom varje annan institution och organisation i samhället underlyder allmän lag.
Frågan är emellertid om de juridiska domarna medför någon lösning på problemet. En verklig och hållbar lösning skulle nämligen förutsätta en lösning också på den bakomliggande samvetskonflikten med dess andliga och etiska dimensioner.
En samvetskonflikt är alltid en konflikt mellan två eller flera inre röster. De samarbetsvägrande prästerna hör rimligtvis åtminstone två mycket tydliga samvetsröster. Den ena rösten manar den manliga prästen att förverkliga sin syn på kvinnliga präster genom att vägra samarbeta. Den andra rösten hänvisar till det andliga bud som säger att vi inte skall bryta kyrkans enhet, dvs. nattvards- och predikogemenskapen. Samtidigt hänvisar den rösten också till det etiska bud med gudomlig auktoritet som säger att det är orätt och kärlekslöst att kränka sin medmänniska.
Vilkendera rösten är mera övertygande? Därpå beror lösningen.
John Vikström
Ärkebiskop em.
(Artikel i Teologinen Aikakauskirja - Teologisk Tidskrift 4/2007)
