Semestervecka i november med stora planer att då tapetsera kök och vardagsrum och få nytt tyg på kökssoffan. Jag gladde mig åt veckan, för vi brukar ha roligt då vi jobbar tillsammans. Och med vår sparbudget var det ett ypperligt sätt att samtidigt fira vårt tjugoåriga äktenskap.
Planerna höll inte. Med nöd och näppe fick vi upp tapeterna i ett rum.
Flera vänner kom i förväg med försiktiga frågor om vi kan göra sådant tillsammans. I tapetbutiken fick vi veta att många passar på att tapetsera då maken/makan är på resa.
Att ingen av oss är särskilt duktiga i uppgiften visste vi. Men nog skulle vi väl klara några tapetrullar.
Jag var alltså ledig. Men min man som visserligen är habiliteringsledig är av den aktiva sorten som går på kurser, sjunger i kör, är aktiv i församlingen. Dagarna gick, han hade sitt program och jag drog ner gamla tapeter. Mitt i veckan när det var klart för tapetsering infann sig höstens bästa fiskeväder. Då blev det nästan kris. Att kladda med tapetklister då man kunde lägga nät är verkligen nolläge.
Tidvis var stämningen sådan att skulle jag ensam ha klarat uppgiften så hade jag gjort det. Dessutom var jobbet illa för min mans skadade rygg. Det kändes som om allt var bara min idé. Så när han gav sig i väg till sin kör satte jag högsta fart. Och visst fick jag upp några våder. Men väggarna är inte raka och eluttagen så otroligt många. Nej, jag skulle inte ha klarat det ensam.
Som tur, tänker jag nu. För vi fick upp tapeterna i bästa sämja och sedan festade vi på fisklåda tillredd på sik, saltad efter tidigare fisketurer.
Båda behövs. En nog så viktig insikt efter många gemensamma år. Nästa gång skall vi planera bättre. Tillsammans.
Nu tänder vi adventsljuset och släcker lamporna i köket. En nött soffa har ju också sin charm.