– Alphakursen blev startpunkten för en process. Jag är på väg och sedan får man se hur det går, säger Christine Westerholm.
– Det är spännande att se var man hamnar när det gäller tron, säger Christine Westerholm. |
Christine är född i Kimito men har bott på olika håll, bland annat i Esbo och Vanda. Nu bor hon i Råby, Vanda, ”i kilen som Helsinfors vill ha, men kanske de inte är intresserade av just vår by”.
Hon har alltid gillat att sjunga och att sjunga i en kyrkokör är roligast, tycker hon. Sedan tio år sjunger hon med i Matteus kyrkokör.
– Vi har så skickliga kyrkomusiker! Inte är jag så hemskt musikalisk själv men repertoaren är en utmaning. Det har en betydelse att det finns ett budskap i det man sjunger. Och så är det gemenskapen! Det är helt enkelt roligt att sjunga.
– Jag är slö, slapp och likgiltig men vill gärna till kyrkan och tack vare kören kommer jag mig dit, skrattar hon.
Att säga att man går i kyrkan låter religiöst. Att säga att man är med i kyrkokören är okej.
– Ungefär så tänker man i den miljö där jag har min bakgrund. Kanske är det finlandssvenskt?
– Varför vill jag vara med i kyrkan? Vara troende? Jag utövar ju inte min tro särskilt mycket ...
Christine funderar. Tro och tillit hör ihop, slår hon fast.
– Tron är en process och för mig blev Alphakursen en ny startpunkt.
Läs profilen i Kp 46/2007.