Finland förändras bara om vi i hämndlystnad och raseri över dådet förråar oss själva och våra värderingar.
Illustration: Jan Lindström |
Då skulle slutsatsen kunna lyda till exempel så här:
Finland har förändrats på grund av att vi inte tillräckligt har frågat efter det goda och därmed förråat oss själva och våra värderingar.
Hur viktigt bakåtperspektivet är visar de många analyserna, diskussionerna, debatterna, samtalen, presskonferenserna, ställningstagandena och förklaringarna.
För det mesta har intresset fokuserat på frågor som egentligen inte kan leda fram till ett svar på ”varför?” utan snarare på ”varför här och nu?”.
Det är den frågan man kanske delvis kan få svar på då man granskar hur skolan som helhet och speciellt skolhälsovården möter dagens utmaningar, hur samhället vårdar eller negligerar barnens och ungdomarnas mentala hälsa.
Det är den frågan som man söker svar på också i reflektioner och bedömningar kring gärningsmannens psykiska förändringar och hur de uppmärksammats eller lämnats obeaktade.
Naturligtvis är det viktigt att vara uppmärksam på och kunna identifiera symptom som varslar om att något håller på att gå snett.
Och naturligtvis är det en stor välsignelse om känsligheten för destruktiva signaler kan förhindra tragedier av det slag som vi nu har sett i Jokela.
Utan att underskatta betydelsen av att få svar på frågan ”varför här och nu?” får den inte bli så dominerande att den ersätter frågan ”varför?”. Och det får inte heller bli den fråga vi flyr till då vi inte vill eller vågar ta itu med ”varför?”, eftersom svaret på den visar sig vara smärtsamt.
Vi måste gräva fram roten till det onda. Eller rättare sagt rötterna till det onda.
En grundförutsättning för att det skall kunna ske är att vi erkänner att det finns sådant som är gott och sådant som är ont.
Redan här stöter vi på problem. I vår individualiserade värld har det blivit allt omodernare att tala om en uppdelning i gott och ont. Var och en skall ha rätt att själv definiera det goda och det onda utgående från sina preferenser och intressen.
På det kollektiva, politiska planet har detta lett till en reträtt när det gäller kampen för det goda mot det onda. Fältet har lämnats tämligen fritt för krafter och aktörer med endast och enbart ekonomiska intressen.
Resultatet syns bland annat i vålds- och sexkulturen, som blivit råare och därmed allt mer förråande. Resultatet syns också i dagens debattkultur. Frågor som har att göra med vad som främjar det goda skys som pesten. Sådant skall kanhända samhället inte syssla med.
Det är naivt och farligt att tro och förutsätta att skolan och föräldrarna i den allt för destruktiva verklighet som omger oss har en chans att framgångsrikt föra en kamp för det goda mot det onda.
Hur ska man få budskapet om att våld är ont att gå fram, då våldet effektivt och framgångsrikt säljs som underhållning? Hur ska man få budskapet om solidaritet med de svaga att gå hem då de starkaste signalerna talar egoismens språk?
Den fråga som vi alla måste ställa oss i samband med varje avgörande är enkel: vad gott följer av detta?
Ser vi på verkligheten omkring oss kommer mycket av det som nu tas för självklart att ifrågasättas. I det aktuella fallet gäller det naturligtvis våldsunderhållningen i alla dess former, men också rent allmänt alkoholpolitiken, porrtidningarna, nätkulturen …
Den enda motiveringen för bland annat allt detta är att någon förtjänar stora pengar på hanteringen. Det är garanterat inte för att det skall leda till något gott.