Förhållandet mellan religion och litteratur kan knappast exemplifieras med en mera eggande sats än den bekanta inledningen till Johannesprologen: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”.
Att ord och språk på ett så intimt vis kopplas ihop med gudomlighet innebär en så gott som ofrånkomlig symbios mellan litterära verk och religiösa urkunder. Ända sedan nytestamentlig tid har poeter och författare förlitat sig på bibliska symboler och bilder för att förmedla sitt budskap, oberoende av om det har varit i teologisk form eller i poetisk form.
Augustinus Bekännelser är ett bra exempel på hur symbiosen mellan religion och litteratur kan te sig: är det huvudsakligen en religiös eller en poetisk skrift? Ville Augustinus förklara sin tro och sitt liv eller ville han skriva poesi med bibliska förtecken? Även i andra böcker kan det vara svårt att skilja mellan det religiösa och det poetiska stoffet. Vad ska man t.ex. säga om Dantes Den gudomliga komedin och Miltons Det förlorade paradiset?
Tro och samhälle
Intresset för religiösa frågeställningar och trosfrågor sträcker sig även långt förbi medeltiden och klosterväsendets guldålder. Också efter modernismen och den ideologiska omvälvning som den innebar har det skrivits bibliskt influerad skönlitteratur. Man behöver inte gå längre än till Sverige för att hitta litteratur av hög kvalitet som inspirerats av religion. Under den senare delen av 1900-talet skrev t.ex. Pär Lagerkvist sin Barabbas och Torgny Lindgren sin Batseba, bägge romaner som tar utgångspunkt i och vidareutvecklar bibliska händelser och karaktärer.
Läs mera i Kp 45/2007.