En försmak av vad som komma skall ger ett par helsidesannonser samt den affisch som skickats ut som kallelse till en pressinformation om kampanjen.
Illustration: Jan Lindström |
Den mindre texten, som är normalt trycksvart, är en verbal övning i att klä sig i säck och aska. Kyrkan har enligt texten totalt misslyckats med att visa sitt rätta jag och att utföra sitt uppdrag som är att ”hjälpa människorna att hitta tro, hopp och kärlek i sina liv”.
Nu skall det bli andra bullar av. Nu skall vi börja diskutera.
I motsats till affischen är de två publicerade helsidesannonserna svartvita, tunga och splittrade. Intrycket blir att församlingarna inte riktigt vet vad de vill säga eller hur de skall säga det och att de därför måste säga något om så mycket som möjligt.
Resultatet är att det hela blir ett mummel eller ett bakgrundssorl och inte det klara tilltal som man väl i alla fall eftersträvat.
Då man bekantar sig närmare med det som sägs på affischen och i annonserna är det kanske ändå inte så underligt att allt är ett mummel. I mumlet finns det nämligen inte mycket av budskap att tala om. Åtminstone inte av ett kristet budskap.
Eller som docenten i ekumenik Sammeli Juntunen uttrycker det i en insändare i Helsingfors kyrkliga samfällighets tidning Kirkko ja Kaupunki: ”Om det där verkligen accepteras kan kyrkan omedelbart avstå från kravet att prästerna skall ha teologisk utbildning. Reklamen representerar en så fullständig nonchalans för Bibeln och alla kristna kyrkors tänkande”.
Juntunens svidande kritik är inte den enda som framförts mot kampanjen sådan den ser ut just nu. Mycket av det som sagts för osökt tankarna till FFC:s televisionsreklam inför senaste riksdagsval, alltså den där en övergödd direktör satt vid ett dignande bord och vred i sig mat.
Den reklamkampanjen måste man avbryta därför att den inte förmedlade ett trovärdigt budskap.
På ett allmänt plan aktualiserar Helsingforsförsamlingarnas kampanj frågan om varför så många väljer att lämna vår kyrka här och nu, samtidigt som andligheten enligt många undersökningar upplever något av en renässans.
Helsingforsförsamlingarna har valt att ta till Jesse i det sammanhanget. Jesse är alltså Jesus och då blir väl Gud kanske Gusse.
Men är det med hjälp av Jesse och Gusse och andra valhänta försök att ”modernisera” och ”anpassa” det kristna budskapet som de negativa trenderna kan fås att svänga?
Ser man på utvecklingen ute i världen är svaret nej.
Det är inte kyrkor och församlingar som försöker vara alla till lags som växer. Det gör däremot kyrkor och församlingar som tror på kraften i Guds ord. Växer gör kyrkor och församlingar som kallar människor till gemenskap med Gud och med varandra. Inte kyrkor som kallar till gemenskap med varandra och kallar den gemenskapen Gud.
Det finns ingenting som tyder på att detta inte skulle gälla också vår kyrka. Frågan är bara om vi verkligen litar på Bibelns budskap eller om vi tror att framgången kommer med Jesse- och Gusse-filosofin.