Ett steg genom rätt dörr och plötsligt befinner man sig i en annan värld. Som i Narniaböckerna!Nu har jag varit med om det.
Asfalten var grå och i vattenpölarna simmade några trötta löv andfått omkring. Oktober, min själ.
Med en flicka i var hand, fem och sju år gamla, nådde jag järnporten där vi skulle vika in. Framför oss låg en lång grusgång med otaliga förgreningar som försvann in i bland buskagen. Varje buske hade en namnskylt och barnen läste med lysande ögon på latin, finska och svenska.
– Vi vill läsa varenda skylt, sa de.
De var redan innanför Narnia så det var bara för en mormor att följa med.
I växthuset slog tropikernas värme och fukt emot oss där vi tog oss fram genom regnskog och savann. Det prasslade i palmbladen. Som musik, sa femåringen.
De ville se vartenda rum.
– Är det på riktigt? frågade barnen inför jättenäckrosen från Amazonas med blad stora som ett kaffebord.
Vi hade en guide också, inte Linné, men nästan: vår vän konstnären som i Linnés anda hade målat en skimrande bildserie, en saga om unge Carl von.
– Det var julnatt och Carl hade en dröm, började hon, och förtrollningen som tagit sin början redan ute vid den stora järnporten tätnade till mörkblå vinternatt med stjärnan som tändes i mörkret och äventyret som slutade med linneornas skära dans i den nordiska sommarskogen.
En saga, en man och en trädgård och alltihop talade om förundran inför skapelsen.
Slut och ut. Flickorna dansade fram i grusgången och ut genom Botaniska trädgårdens järnport till den nyss så trista oktobergatan. Gatan såg annorlunda ut. Mer – levande?
Och ännu en vecka senare undrar jag: Kom vi nånsin ut ur det förtrollade landet?