En gång var vi barn i samma hem. Mina tre bröder och jag. Storebror minns hur det tasslades i kammaren då ett nytt syskon såg världens ljus. Så länge våra älskade föräldrar levde var de vår förenande länk. Nu är det upp till oss att hålla värme i kontakten.
Och så kom det sig att vi fyra, med våra respektive, gav oss iväg på gemensam höstresa. Våra fötter balanserade på Ylläs steniga sluttningar, längs skogsstigar, över hängbroar och på stadigt utplacerade plankor. Vi drack vatten ur fjällbäckar. Det friska porlande vattnet som fyller sjöar och vattendrag till brädden. Så härligt att lyssna till, så läskande för svettiga vandrare, så vardagligt och ändå så lyxigt.
I vår tid kan vi resa på så många sätt. Men än finns det platser dit bara våra fötter kan bära oss.
Vi struntade i klockan, sov tills vi vaknade, åt då vi var hungriga. Hade tid att vara. Småprata. Minnas.
Få nya gemensamma minnen. Bara att se brödernas olika gestalter framför sig på stigen gjorde gott. Så lång tid sedan vi var små. Men ändå så mycket kvar av det som är typiskt för var och en. Och i varandra kunde vi skymta våra föräldrars drag, det gemensamma, typiska, präglat av arv och miljö.
I frågesporten om hur och var vi träffat våra tillkommande blev det dåligt med poäng, men istället helt härliga berättelser. Det gör gott att minnas och skratta.
På nätterna fullmåne och på dagarna vindstilla och strålande sol. Också naturen gladdes över att vi var där.
På hemvägen såg vi nejonögonsfiske i Kukkolaforsen. Också det förenade. Nejonögon var höstmat i vårt hem och en av bröderna har fortsatt med det fiske som pappa värdesatte så högt.
Att ha syskon är en gåva. Nu kändes det som om vi valt varandra igen. Vi behöver varandra.
Vägsträckan framför oss är inte längre så lång.