Allt finner vi oss i! Det är det enda jag kan säga efter allt digi, digi och övergången till den så kallade digiåldern.
Ungefär så här gick det ju till.
YLE gick in för en teknisk reform som tvingade alla som ville fortsätta se på teve att köpa en så kallad digibox. Vi tvingades med andra ord till ytterligare en utgift för att se på program som vi betalar för att få se.
De som inte hade en tv-apparat med scartuttag måste dessutom köpa en sådan. Boxen skall ju kopplas till televisionen med hjälp av en scartkabel.
Det här är inte gnällande i egen sak. Jag skulle ha köpt digibox i vilket fall som helst och hade gjort det innan det blev nödvändigt. Det är principen jag riktar mig mot. Hade det inte varit rätt och riktigt att YLE försett alla avgiftsbetalare med en digibox av enkel modell?
Den som vill se Sveriges Television var dessutom tvungen att köpa ett betalkort. Sagt och gjort.
Problemet är bara att vi hos oss ännu inte sett en enda minut av de program som vi borde se med hjälp av kortet. Ett samtal till kortleverantören ledde ingenstans. Där hänvisade man till Digita. På Digita var det rusning och det var stört omöjligt att nå någon per telefon. E-postmeddelandet jag skickade besvarades efter ett par veckor. Utan att klart besked gavs.
I någon tidning läste jag i alla fall att vi inte var ensamma om problemet. Just det programknippet vi hade köpt förutsätter nämligen att husets televisionsantenn förses med tilläggsteknik av något slag. Så nu får också vårt husbolag lägga ut pengar
Kan det verkligen vara så att vi programkonsumenter inte har några som helst rättigheter utan förutsätts applådera och ropa digi, digi med ett förnöjt småleende på läpparna?