Paulo Coelho är den brasilianska författaren som erövrat världen med böcker som handlar om att bege sig ut på pilgrimsfärd och hitta sitt sanna jag. I den färska boken Häxan från Portobello heter hans huvudperson Athena: en vacker kvinna som bestämmer sig för att ta sitt liv i sina egna händer och odla sin övernaturliga begåvning.
| BOK Paulo Coelho: Häxan från Portobello. Bazar förlag 2007. |
Athena är en typisk Coelho-karaktär: vacker (som sagt), lite borttappad, målmedeveten, på spaning efter någon sorts andlighet. Hon föds i Transsylvanien, växer upp i Beirut, bosätter sig i London och blir mor i unga år. Hon överger den katolska kyrkan eftersom den dömer henne efter skilsmässan, och beger sig på upptäcktsfärd för att hitta sina rötter och en tro.
Det är inte förvånande att Coelho är en av den postsekulära världens bästsäljande författare. Han bjuder på en hel del religion och ofta också på bibelcitat, men det budskap han predikar är inte bundet till någon speciell konfession. Han talar hellre om Modern än om Fadern, och hans texter talar ofta för en bred syn på vad andlighet handlar om. Kyrkan (den katolska) finns ofta med som en aktör.
Samtal med andra Coelholäsare har under den senaste tiden brukat gå så här:
– Jag brukade tycka så mycket om Coelho.
– Jag också!
– Kanske det bara var en fas.
– Just så har jag också tänkt.
Tyvärr drabbades jag under läsningen av Häxan från Portobello av insikten att det börjar vara lite tröttsamt det hela. Visst har jag läst det här förut, eller hur? Visst var de första böckerna bättre ändå? Visst var det en mycket mer omskakande upplevelse att läsa Djävulen och fröken Prym eller Vid floden Piedro satte jag mig ner och grät?
Och till sist suckar jag och konstaterar att kanske jag blivit vuxen då läsningen av en Paulo Coelho-roman inte längre ger mig den där känslan av att man kan uträtta stora ting i världen.
