Eller diskuterade man kanske endast rent allmänt hur stort behovet att höja vårdsektorns löner är?
Ja, det råder delade meningar om den saken.
Det så kallade folket, alltså medborgarna och väljarna, torde överlag ha haft intrycket att det fanns ett klart och tydligt löfte, medan de så kallade politikerna efter att riksdagsvalet hållits svävar på målet eller förnekar att så var fallet.
Illustration: Jan Lindström |
Riksdagskandidaterna och partierna mumlade kort sagt i skägget.
En central och viktig fråga är om de gjorde det taktiskt och medvetet, kanske till och med i akt och mening att få oss väljare att tro att vårdsektorns löner kommer att höjas med 500 euro i månaden.
Misstanken att det kanske är just så förstärks av det faktum att inget parti tydligt och klart i samband med valkampanjen deklarerade att det garanterat inte finns rum för sådana löneförhöjningar. Detta trots att alla nu förefaller vara överens om att så är fallet.
Det är förstås inte första gången som så kallade vallöften, verkliga eller inbillade, visar sig vara flyktigt munväder. Men det gör knappast saken bättre, snarare tvärtom.
Att medborgarna gång på gång får belägg för att allt det som sägs före ett val nödvändigtvis inte har någon större betydelse efter ett val tär på förtroendet för de folkvalda och därmed på förtroendet för demokratin.
Man kan se på frågan också ur ett annat perspektiv.
Är det kanske så att politikerna mist förtroendet för folket, för att väljarna inte röstar på dem som är ärliga och uppriktiga och säger som de är utan på dem som – förenklat sagt – lovar mest?
Är det så att politikerna ser väljarna som ett gåtfullt folk som lever i en verklighet med orealistiska drömmar medan politikernas uppdrag är att som realister ha hand om förståndet och hålla ordning och reda i republiken?
Att frågorna inte är omotiverade visar bland annat Anu Kantolas några år gamla doktorsavhandling Markkinakuri ja managerivalta. Den är en djupdykning i hur politikerna handlade i samband med den ekonomiska krisen på 1990-talet.
En slutsats man kan dra av avhandlingen är att politik inte längre är att prioritera mellan olika intressen och handlingsmodeller. Politiken har blivit neutral både i fråga om mål och medel och politikerna ser sig, för att citera Kantola, som ”objektiva och neutrala aktörer, som på basen av ekonomisk sakkunskap strävar efter att sköta ärendena på bästa möjliga sätt”.
Upplever man verkligheten så är det klart att människor av kött och blod med sina drömmar, önskemål och krav blir ett gåtfullt folk som man aldrig riktigt kan förstå sig på och inte heller lita på.
Den nuvarande regeringen med statsminister Matti Vanhanen i spetsen framstår som hårdhudade agenter för detta sätt att se på politiken.
Aktiva, engagerade diskussioner om värderingar och bedömningar lyser lika klart med sin frånvaro som tillfredsställelsen lyser klar över snabba, kamerala lösningar som kan göras utan diskussioner och konflikter.
Diskussionen om och kring vårdarnas löner är ett strålande exempel på allt detta.
Det etiska patos för vårdyrket som fanns under valkampanjen har förvandlats till ett ekonomiskt-tekniskt patos som säger nej, nej, nej till konkret handling.
Och det gåtfulla folkets förundran förbryllar de politiska beslutsfattarna.