Förra gången Claes Olsson försökte sig på epokfilm, i 60-talsskildringen Underbara kvinnor vid vatten, var slutresultatet mindre lyckat. Replikföringen skar sig och filmens karaktärer tenderade att fastna i kulisserna.
FILM Colorado Avenue. Regi: Claes Olsson, efter Lars Sunds romaner Colorado Avenue och Lanthandlerskans son. Biopremiär 7 september. |
Av detta finns inte ett spår i Olssons färska regiarbete, Lars Sund-filmatiseringen Colorado Avenue. Det är ett visuellt tilltalande, vackert och levande drama som det episka formatet till trots inte känns splittrat.
Året är 1905 när tåget gör ett stopp i den fiktiva österbottniska byn Siklax. Det är Hanna Näs (Birthe Wingren), även känd som Dollar-Hanna, som återvänder från Amerikat i sällskap av barnen Otto och Ida.
Hanna, nybliven änka, är inte den som är rädd för hårt arbete. Hon biter i, lägger uppväxttidens förödmjukelser bakom sig, och öppnar en lanthandel. Något av en entreprenör är också sonen Otto, gestaltad av Peter Kanerva. Under ryska tiden handlar han med kött och i samband med förbudslagen kommer spritsmugglingen in i bilden.
Det för mor och son på kollisionskurs – ett återkommande tema i Colorado Avenue.
Hanna har aldrig kunnat dra jämnt med sin kvacksalvare till mor (Ylva Ekblad), men jag tänker främst på kommunalrådet Johannes (Nicke Lignell) och hans son Eriks (André Wickström) förhållande som tragiskt nog slutar på kyrkogården.
Här kommer vi också in på den röda tråden i filmen: vikten av försoning. Man kan sätta upp sig mot varandra, smuggla sprit och rymma iväg till Amerika, men finns inte kärleken och försoningen där är det kört.
Claes Olsson ska ha en eloge för att han inte skriver filmens sensmoral på näsan. Han berättar mustigt men ekonomiskt, väl medveten om att manusförfattaren Erik Norberg fångat essensen i Lars Sunds rika prosa.
Men framför allt är ju detta skådespelarnas film. För en gångs skull – i ett finlandssvenskt sammanhang – känns dialogen hur naturlig som helst. Och rollbesättningen, den är lyckad från början till slut.
Det är svårt att föreställa sig att det här är Birthe Wingrens första stora filmroll. Hon äger varje scen hon medverkar i, tittar inte åt sidan, trampar aldrig snett. Flicktjusaren Peter Kanerva, också han debutant, är minst lika imponerande.
Inte att förglömma: de många skickliga birollsinnehavarna vars bidrag säger det mesta om den österbottniska amatörteaterkulturen. Livat var ordet.