Pulizerpriset, journalisternas Nobelpris? Tja, det kunde jag väl ta emot. Till vardags skulle jag till och med nöja mig med Topeliuspriset här hemma. Kyrkans informationspris går också an, eller ens Församlingsförbundets kulturpris (jo, det finns ett sådant). Fredrikastipendiet? Nja, jag är nog inte tillräckligt moderlig. Finlandiapriset är fel genre, och Fakta-Finlandia får jag nog glömma. Jag har inte tillräckligt med tålamod för att skriva en så bra faktabok. Äsch. Bara att ladda in böckerna i prishyllan igen. Jag får nog nöja mig med kollegernas klapp på axeln i alla fall.
Nej, jag är ingen prismänniska. Jag har aldrig aktivt riktat in mig på utmärkelser av något slag. En ynklig bronsmedalj i skidning är allt jag lyckades åstadkomma i skolan. Och ett lagguld i boboll. Annars: noll.
Fast det förstås, alla pris kan man inte aktivt sikta in sig på. Det är svårt att jobba målmedvetet för att få Nobels fredspris. Kanske världen skulle se bättre ut om fler försökte, men nu är det inte så många som satsar på det, precis. Andra utmärkelser kan däremot nog locka folk till konstigheter. Jag vet inte om Pulizer var lockbetet för Stephen Glass, till exempel. Ni vet, journalistfröet vars öde beskrevs i en film häromveckan och som hittade på hälften av sina artiklar och fabricerade anteckningar från möten och tillställningar som aldrig ägt rum, bara för att främja sin karriär.Han fick för all del inte en Pulizer, för han avslöjades efter bara fjorton påhittade artiklar. I stället blev han jurist. Och nu skriver han böcker, senast en om en man som fabulerar fritt för att främja sin karriär. Vilken osannolik handling, den ska jag läsa. Kanske det blir Finlandiapris i alla fall.