Soffan i vardagsrummet gav upp. Vi hittade faktiskt ett möblemang som kunde ha varit som klippt och skuret, så när som på priset.
Lösningen på det akuta soffproblemet kom på annat håll. I Röda korsets loppmarknad fanns en orange soffa som ville komma hem till oss. Tjugo euro till RK och soffan var vår. I en annan loppmarknad fanns en vit Ikeastol för trettio euro.
Ett problem var löst, men flera nya hade uppstått.
För placerar man in en orange soffa i ett rum där det funnits en mörkröd så våndas både det ena och det andra. Tavlor måste byta plats, mattor likaså. Kanske skulle det hjälpa med nya gardiner?
Vi hittade indiska gardiner på rean och visst kom de överens med soffan, men rummets stolthet, den vävda mattan från Guatemala, fick feberchock och vilar nu på vinden. Dess kraftiga ylletrådar klarade inte den indiskt skira väven.
Jag beundrar mina vänner som har förmåga att se hur en ny sak kan anpassa sig till det andra. Jag gör det inte. Ändå vill jag ha någon sorts harmoni i mitt hem.
Och det är det jag sökt de senaste dagarna, genom att komponera rummet på nytt.
Det var kaos också då den röda soffan för många år sedan ersatte en brunrutig. Den röda var likaså snabbt inköpt vid en slutförsäljning.
Vid det här laget har det hänt så många gånger att jag borde ha lärt min läxa. Men inte. Jag börjar nästan tro att det är något i de snabba beslutens berg och dalbana som jag gillar. Inte kaoskänslan precis, men glädjen som finns i att ha gjort det bästa möjliga av något som kunde ha blivit riktigt tokigt. Och så har jag lärt mig ett litet trick för den mörkaste stunden. Jag brukar tänka som så: Har jag en gång fattat tycke för något så kan det inte vara helt fel.
Inte heller denna gång. Rummet känns ljusare och lättare. Förnyat.