Min farfars farfars grav finns under en gammal tall på Elisabeth gravgård i Karleby. Hans sons, alltså min farfars fars grav finns bredvid kyrkan i Ylivieska. Hans sons, min farfars grav ligger ganska när farfars farfars grav medan min far finns på den andra gravgården ”stadsgravgården” Marie.
Till semestern hör en stilla stund vid alla gravar. Att besöka gravarna och aktivt och koncentrerat ägna sina förfäder några tankar känns bra av många orsaker. Inte minst därför att det ger perspektiv åt den egna existensen. Det blir naturligt att vi föds, lever och dör. Det blir naturligt att se sig själv som en länk i en lång kedja, där varje länk är beroende av tidigare länkar och där man själv – om Gud så vill – bidrar med nya länkar i kedjan.
En annan tanke som besöken väcker har att göra med hur snabbt förfäderna försvinner i historiens dimmor. Och hur snabbt också jag själv därför kommer att gå samma blida öde till mötes.
Vad min farfars far var för en karl har jag ännu en blek aning om och dessutom är jag i den lyckliga situationen att jag fortfarande har faster Hildegard att fråga om jag vill veta mera. Men om farfars farfar vet jag just nu ingenting annat än det som jag kan läsa på hans gravsten. Om honom har min faster heller ingenting att berätta.
Vad mig själv beträffar kommer jag förmodligen att vara lika obekant för mina barnbarns barnbarn. Det känns samtidigt naturligt och märkligt. Naturligt därför att det är så det går. Märkligt därför att mina barnbarns barnbarn för mig inte ligger helt obegripligt långt fram i tiden. Men det beror förmodligen på att jag är försedd med en rejäl dos fantasi.
Efter besöken känner jag i alla fall glädje, tacksamhet och frid. Jag får trygg gå vidare ”i tro under himmelens skyar där fäderna skördat och sått”.