Att vara en nyhetsorienterad – för att inte säga nyhetsfixerad – konsument har sina sidor, inte minst då det gäller tekniska mojänger.
Ta till exempel mobiltelefoner. Ibland får man en bestämd känsla av att tillverkarna använder just oss nyfikna som testare av nya produkter. Finjusteringen får vänta tills vi köper och använder produkterna och klagar på sådant som inte fungerar.
Vi får alltså inte betalt för att vi testar produkterna utan vi betalar för ”nöjet”.
Helt nyligen köpte jag den senaste versionen av en ytterst avancerad telefon, som var allt annat än billig. Samma dag som jag fick telefonen var jag på resa i S:t Michel och det var på hotellrummet där som jag packade upp den och tog den i användning. Emballaget lade jag i papperskorgen.
Men det borde jag inte ha gjort. Det visade sig att min telefon var något av ett måndagsexemplar. Ingenting farligt, men tillräckligt för att jag skulle gå till butiken som sålt apparaten. Eftersom det var tillverkarens egen butik och jag hade kvittot i plånboken tänkte jag att den då ett par tre dagar gamla manicken kunde bytas ut mot en ny. Inte minst efter att också försäljaren konstaterat att allt inte var som sig bör och att ett byta är möjligt.
Men sedan var det stopp. Det visade sig nämligen att ett fattades mig: förpackningskartongen, som vid det laget förmodligen fanns på någon pappinsamlingsstation i S:t Michel.
Beskedet var vänligt men klart och orubbligt: utan ask inget byte. På frågan varför det är så fick jag inget svar. Det bara är så.
Lite märkligt känns det att emballaget i detta fall visade sig vara viktigare än både den uppenbart aningen defekta produkten och viktigare än kvittot på att jag hade köpt och betalt den.
Vad vågar man efter detta kasta bort?