Människorelationer upphör aldrig fascinera. Skulle jag vara samma person om jag omgetts av andra personer i mitt liv?
Ingen människorelation är den andra lik. Det finns relationer som blygsamt smyger sig fram och sådana som ettrigt tränger sig på. Relationer som blossar upp lika snabbt som de abrupt tar slut. Eller de som bara finns där, som sällan uppmärksammas, men aldrig dör. Och de som alltid finns där men aldrig får någon betydelse.
Vissa är självklara från första början, andra dömda att misslyckas. Vissa missbrukas och misstolkas, andra helar och tröstar. Några klarar inte av för stora motgångar, andra överlever mot alla odds.
Löften och lagar ställer vissa krav på en del relationer men alla relationer påverkas av förväntningar och föreställningar. Föreställningar om hur en viss relation borde se ut eller fungera kan vara tunga att bära och leder ibland uppmärksamheten från det goda i just den relationen.
Måste våra människorelationer passa in i en viss modell? Borde de fungera som vi har sett andras relationer fungera? Vet vi överhuvudtaget något om andra mäniskors relationer fast vi tror att vi gör det?
Är det orden och frekvensen som gör en relation lyckad eller är det tilliten och samhörigheten? Känslan i maggropen eller skratten? Räknas bara det som delas eller också det som aldrig sägs? Finns det något vackert också i det som varken sägs eller förstås?
Att två människor som knappt förstår sig själva ibland förstår varandra är lite av ett mirakel. Jag har lärt mig att det inte finns några färdiga modeller för vänskap, vi måste fördomsfritt skapa dem själva. Hur vi väljer att hantera dem är upp till oss själva. Men var försiktig. De är dyrbara.
Jag saknar många.
