Det är veckoslutet då vi vill vara uppfyllda av sommar, sol och glädje.
Det är veckoslutet då vi på lördagen tänker på skapelsen och på söndagen på frälsningen.
Det är veckoslutet då vår blåvita flagga hissas för att ta emot vår hyllning.
Illustration: Jan Lindström |
Bibelns berättelser om Johannes, den cirka 30-åriga mannen som uppträdde i Judeens öken och predikade omvändelse, är fascinerande på många olika sätt.
Här är en man som predikar syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop och som får människor att lyssna och fråga. En man som kan och vill konkretisera vad han menar med omvändelse och som i klartext beskriver hur den tar sig uttryck i praktiken:
Här finns människor som vill veta vad de borde göra, men förmodligen blir allt annat än glada över ”recepten”. Här finns ”superkändisen” Johannes som säger att det är som sig bör att han blir mindre och att den som han röjer vägen för, Jesus, blir större.
Men att vara vägröjare är inte lätt.
Med sitt budskap skaffade sig Johannes snabbt många stora och starka fiender. Av rädsla för folket vågade de dock inte gå till aktion utan det blev som bekant en dansande flicka som blev hans öde då hon av ståthållaren Herodes krävde att få – och fick – hans huvud på ett fat.
Det budskap som Johannes döparen hade till sin samtid och det budskap som han fortfarande har till oss är i korthet följande: ni är på fel väg, vänd om och handla därefter.
Uttryckt på ett annat sätt kunde samma sak kanske sägas ungefär så här: överge er egoism och egoistiska prioriteringar och placera Gud och hans vilja i centrum.
Att det budskapet är brännande aktuellt borde det inte råda någon tvekan om. Guds skapelse, den jord vi är satta att förvalta, håller på att förstöras.
Medmänniskor som vi uppmanas att älska som oss själva behandlas ofta som medel för egoistiska strävanden och bedöms efter hur de kan bäst betjäna oss och våra egoistiska strävanden.
Kort sagt är det fråga om att vi måste placera Gud och hans vilja i centrum samt se på vår existens ur ett helhets- och evighetsperspektiv.
Hur resonemangen ser ut om vi fortsätter som nu är den så kallade utsläppshandeln ett tragikomiskt exempel på. Med betoning på det tragiska.
I utsläppshandeln är som bekant fråga om att de som förorenar tilldelas en kvot för hur mycket de kan förorena. Den som underskrider sin kvot kan sälja det som ”blir över” och de överskrider sin kvot kan köpa sig extra föroreningsrätt.
Men eftersom naturen inte tål mera nedsmutsning över huvud taget blir hela resonemanget absurt. Det finns ju ingenting att handla med, ingenting att sälja eller köpa.
Och hur täcks vi tala om ett civiliserat välfärdssamhälle då inte på långt när alla har den bastrygghet som borde vara en självklarhet, då personer som söker asyl behandlas iskallt, då det råder oklarhet om vem som skall få födas och vem som aktivt skall hållas vid liv och så vidare.
Johannes döparens, vägröjarens, uppmaning till sin tids människor gäller därför i högsta grad också oss: omvänd er och bär sådan frukt som hör till omvändelsen. Och just i den ordningen: först omvändelsen till Gud och sedan gärningar som är i enlighet med Guds vilja.
Gör vi det blir betoningarna de rätta.