– Är det en ängel? frågar sonsonen och spänner sin treåriga blick i altartavlan i Hoplax kyrka.
– Nej, väser jag.
Jag råkar veta att målningen ska föreställa Jesus. Iförd klänning och rund mage ser han förvirrat gravid ut. Stendöd dessutom för han är målad som om han var en träskulptur i en fönsterglugg. Till råga på allt är ansiktet belyst underifrån precis som jag minns att vi med en ficklampa under hakan skrämde varann i barndomens dagar.
– Kanske ändå, säger barnet med ljudlig stämma.
– Kanske ändå vad då? mumlar jag i hans öra och undrar när barn lär sig viska.
– Kanske det ändå är en ängel?
Aldrig i livet kan jag säga åt detta oskyldiga barn att den miserabla bilden är Jesus.
– Mjaa, viskar jag följaktligen obestämt. Hm, kanske inte.
Men nu är den lilla parveln helt klar med sin egen analys.
– Det är nog en ängel, förkunnar han myndigt nickande och tillägger: Bor han där?
”Där” är nischen som omger den sorgligt ruskiga gestalten.
– Nå nej, säger jag förskräckt. Och det är bara en bild.
– Vafför? säger barnet.
Ja, varför? Den teologiska diskussionen avbryts lyckligtvis av barnkörens sång.
Barnen sjunger som, ja, änglar, och nu menar jag inte trista bilder utan små glada änglar som viftar och hoppar när orden liksom kräver det. Definitivt står de inte och lurpassar i ett skåp.
Eländiga målning!
Man kan ju förstås fråga sig vilken bild vi vuxna överlag ger av vår Frälsare. Eller av änglarna. Man målar vad man själv ser av den himmelska verkligheten, är det så?
Djupt försjunken i mina tankar nås jag av sonsonens pigga röst. Han har också tänkt färdigt.
– Det är bara en bild, säger han avslutningsvis. Änglarna är ...
Han pekar förklarande åt alla håll.
– Just det, säger jag.
