– Du gör precis som min mommo! fick jag höra när jag snurrade ihop ett paketband till ett prydligt nystan.
– Tar det alltid så där länge för dig att öppna paket? blev följdfrågan. Svar: JA!
När jag var liten satt jag bakom en fåtölj med saxen i högsta hugg och sprättade julklappsband så att stopporna yrde. Det har jag fått höra i efterhand. Som enda barnet och enda flickan får man mycket julklappar. Dockskåp, sångböcker, spetsklänningar och lackskor, en liten bortskämd prinsessa. Bortskämda vuxna är inte längre gulliga. De är odrägliga.
När jag intervjuade paret Lönnroth (se papperstidningen 23/2007) om deras fadderverksamhet, berättade de bland annat om hur glada de indiska barnhemsbarnen blir över de presenter faddrarna skickar. Gåvorna brukar vara värda ett par, tre euro, inga dockskåp direkt. Redan omslagspappret duger som leksak och paketbandet kan man använda som hårband. Tänk att en enda lite gåva kan ge så stor glädje.
Själv älskar jag att ge bort saker. Länge funderar jag på den perfekta gåvan för just den tilltänkta personen. Det får gärna vara något finurligt, med en liten knorr. Paketeringen är också viktig. Band och papper får gärna matcha. Fånigt men härligt.
Numera är paketöppning en långsam och väl utdragen process för mig. Tejpen måste öppnas försiktigt så att det inte blir repor i pappret. Sedan skall pappret vecklas ut och vikas ihop efteråt. Alla knutar på bandet skall öppnas och sedan skall det viras ihop till en liten rulle.
Du kanske tycker att det är onödigt att hålla på så här, det är ju bara papper och band. Jag tycker ändå att en gåva är mer än så. Det är en ömhetsbetygelse, ett uppskattande, en kärleksvink och ett grattis! En gest som jag uppskattar och vill njuta av fullt ut. Och dessutom vet du väl om att varje knut som öppnas är ett problem mindre!
