Cirkelns kvadratur

Ledare. Ledare 20/2007 På ett allmänt plan har begreppet cirkelns kvadratur därför blivit ett begrepp för ett projekt som är dömt att misslyckas. Den utmaning som de som seriöst försöker lösa den så kallade kvinnoprästfrågan stått och står inför förefaller vara av i stort sett samma svårighetsgrad. 11.5.2007 kl. 00:00

Den utmaning som cirkelns kvadratur erbjuder är att med endast linjal och passare tillverka en kvadrat med samma area som en given cirkel.

Många matematiker, professionella och amatörer, har från och till under 3000 år ägnat mycket tid åt problemet. Problemlösare har det funnits också efter att Ferdinand von Lindemann år 1882 visade att det är omöjligt att kvadrera cirkeln.

På ett allmänt plan har begreppet cirkelns kvadratur därför blivit ett begrepp för ett projekt som är dömt att misslyckas.

Den utmaning som de som seriöst försöker lösa den så kallade kvinnoprästfrågan stått och står inför förefaller vara av i stort sett samma svårighetsgrad.

I stort sett därför att utmaningen för deras del känns snäppet svårare än utmaningen med cirkelns kvadratur: de förutsätts kunna lösa problemet utan hjälpmedel, utan linjal och passare.
De hjälpmedel som utifrån tjänstvilligt erbjudits kan närmaste karaktäriseras som yxor, sågar, skalpeller, ögonbindlar och öronproppar.

Problemet är inte att kyrkans ledning skulle säga nej till dem som på grund av sin övertygelse inte kan acceptera kvinnliga präster. Bland annat i dagens tidning hoppas ärkebiskop Jukka Paarma att de skall hitta sin meningsfulla plats i kyrkan.

Problemet är inte heller att de som säger nej till kvinnliga präster därmed också säger nej till sin kyrka. Då skulle de ju redan ha lämnat den.

Problemet i ett nötskal är samarbetet. Kyrkan förutsätter samarbetsvilja och -förmåga fullt ut av alla sina anställda, medan de så kallade kvinnoprästmotståndarna kräver att få dra sig undan i situationer där deras samvete säger nej.

Ett sätt att gå vidare att är att alla som inte kan acceptera kvinnliga präster automatiskt förklaras persona non grata oberoende av om samarbetsproblem aktualiserats eller inte. De kan ju uppstå. Väljer man den vägen finns det inte mycket att diskutera.
Ett annat sätt att gå vidare är att göra allt som kan göras för att undvika konfrontationer och se vad som kan eller bör göras först om problem trots allt uppstår. Detta förutsätter förstås att finns god vilja hos alla parter.

Klimatet i dag förefaller tyvärr inte vara sådant att den goda viljan skulle frodas. Snarare tvärtom.
Det är kanske här som det största problemet finns.
I det rådande klimatet ses varje tanke som beaktar kvinnoprästmotståndarnas synpunkter som avvikelser från det entydiga kravet på samarbete. Och i ett sådant klimat ses varje betoning av samarbete som en skärpning av attityderna mot kvinnoprästmotståndare.

I ett sådant klimat blir det därför snart sagt omöjligt för till exempel ärkebiskopen att säga varken bu eller bä utan att feltolkas.
Ärkebiskopen kan inte tala för vettiga lösningar med sikte på att undvika konfrontationer. Han kan inte heller, utan att övertolkas, klart betona kravet på samarbete. Samtidigt förutsätts han kort, klart och distinkt snabbt ta ställning i komplicerade frågor vilken tid på dygnet som helst.
Också detta är en sida av cirkelns kvadratur.

Mot denna bakgrund är det mycket lätt att förstå ärkebiskop Jukka Paarma då han hoppas på en punkt i den så kallade kvinnoprästdiskussionen. (Den måste betecknas som så kallad eftersom den inte på länge gällt kvinnopräster utan kvinnoprästmotståndarna.)
Frågan är bara om eller hur detta skall vara möjligt.


Stig Kankkonen



Övriga. Finländarna är ett tystlåtet folk som ogärna pratar med främmande människor. Om och om får vi höra denna sanning om oss själva, om och om upprepar vi den. Det krävs något utöver det vanliga för att vi ska kommunicera verbalt med vilt främmande människor på gatan. 1.9.2011 kl. 00:00

Ledare. Hur många svältande barn krävs det innan världen vaknar? Det är en av de bittra frågorna många ställer sig när omfattningen av svältkatastrofen på Afrikas horn börjar stå klar. 1.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Duvor, palmer och eller kanske Jona i valens buk? Från och med torsdag pryder glada målningar gjorda av barn koret i Lumparlands kyrka. 31.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Nokiamissionens ledare Markku Koivisto har fått lämna sin tjänst på grund av sexuella överträdelser. 30.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Svenskspråkiga fångar i Finland har små chanser till själavård på sitt modersmål. Nu ska det andliga arbetet bland fångarna förbättras. 30.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Kommer vårt samhälle att präglas av solidaritet med de som drabbas hårdast också efter coronapandemin, frågar sig Carolin Ahlvik-Harju.

Coronapandemin. Carolin Ahlvik-Harju, forskare i teologisk etik, säger att många människor får omvärdera sina liv på grund av coronakrisen. 23.4.2020 kl. 16:54
Esbo svenska församling har hyrt in proffshjälp för att sköta strömningen av gudstjänsterna, berättar kyrkoherde Kira Ertman.

Coronapandemin. På dörren till kyrksalen är en lapp upptejpad: max 10 personer får vistas här. Församlingen har blivit inkastad i en ny, digital vardag. Samtidigt som man hittar nya vägar att nå ut till människor vill man värna om dem som inte rör sig på sociala medier. 23.4.2020 kl. 15:35
Bo-Göran Åstrand

Coronapandemin. Det finns inga tecken på panik i stiftet. Efter att ha kollat läget med de flesta kyrkoherdarna är biskop Bo-Göran Åstrand både imponerad och bekymrad. 23.4.2020 kl. 12:41
Håkan Nyman och Mårten Malmström har känsloband till skogarna i Vällskog.

esbo. Församlingarna i Esbo planerar att skydda femtio hektar skog intill nationalparken i Noux för tjugo år framåt. – Skogen skyddas, men församlingen får också intäkter för den. 23.4.2020 kl. 12:16

rättelse. I intervjun med biskop Bo-Göran Åstrand i nästa nummer av KP om läget i stiftet finns en felaktig uppgift. 22.4.2020 kl. 12:35