Den utmaning som cirkelns kvadratur erbjuder är att med endast linjal och passare tillverka en kvadrat med samma area som en given cirkel.
Många matematiker, professionella och amatörer, har från och till under 3000 år ägnat mycket tid åt problemet. Problemlösare har det funnits också efter att Ferdinand von Lindemann år 1882 visade att det är omöjligt att kvadrera cirkeln.
På ett allmänt plan har begreppet cirkelns kvadratur därför blivit ett begrepp för ett projekt som är dömt att misslyckas.
Den utmaning som de som seriöst försöker lösa den så kallade kvinnoprästfrågan stått och står inför förefaller vara av i stort sett samma svårighetsgrad.
I stort sett därför att utmaningen för deras del känns snäppet svårare än utmaningen med cirkelns kvadratur: de förutsätts kunna lösa problemet utan hjälpmedel, utan linjal och passare.
De hjälpmedel som utifrån tjänstvilligt erbjudits kan närmaste karaktäriseras som yxor, sågar, skalpeller, ögonbindlar och öronproppar.
Problemet är inte att kyrkans ledning skulle säga nej till dem som på grund av sin övertygelse inte kan acceptera kvinnliga präster. Bland annat i dagens tidning hoppas ärkebiskop Jukka Paarma att de skall hitta sin meningsfulla plats i kyrkan.
Problemet är inte heller att de som säger nej till kvinnliga präster därmed också säger nej till sin kyrka. Då skulle de ju redan ha lämnat den.
Problemet i ett nötskal är samarbetet. Kyrkan förutsätter samarbetsvilja och -förmåga fullt ut av alla sina anställda, medan de så kallade kvinnoprästmotståndarna kräver att få dra sig undan i situationer där deras samvete säger nej.
Ett sätt att gå vidare att är att alla som inte kan acceptera kvinnliga präster automatiskt förklaras persona non grata oberoende av om samarbetsproblem aktualiserats eller inte. De kan ju uppstå. Väljer man den vägen finns det inte mycket att diskutera.
Ett annat sätt att gå vidare är att göra allt som kan göras för att undvika konfrontationer och se vad som kan eller bör göras först om problem trots allt uppstår. Detta förutsätter förstås att finns god vilja hos alla parter.
Klimatet i dag förefaller tyvärr inte vara sådant att den goda viljan skulle frodas. Snarare tvärtom.
Det är kanske här som det största problemet finns.
I det rådande klimatet ses varje tanke som beaktar kvinnoprästmotståndarnas synpunkter som avvikelser från det entydiga kravet på samarbete. Och i ett sådant klimat ses varje betoning av samarbete som en skärpning av attityderna mot kvinnoprästmotståndare.
I ett sådant klimat blir det därför snart sagt omöjligt för till exempel ärkebiskopen att säga varken bu eller bä utan att feltolkas.
Ärkebiskopen kan inte tala för vettiga lösningar med sikte på att undvika konfrontationer. Han kan inte heller, utan att övertolkas, klart betona kravet på samarbete. Samtidigt förutsätts han kort, klart och distinkt snabbt ta ställning i komplicerade frågor vilken tid på dygnet som helst.
Också detta är en sida av cirkelns kvadratur.
Mot denna bakgrund är det mycket lätt att förstå ärkebiskop Jukka Paarma då han hoppas på en punkt i den så kallade kvinnoprästdiskussionen. (Den måste betecknas som så kallad eftersom den inte på länge gällt kvinnopräster utan kvinnoprästmotståndarna.)
Frågan är bara om eller hur detta skall vara möjligt.