Varje majmånad är det ett faktum.
Morgonsolen som lyser rakt in i sovrummet väcker mig tidigare och tidigare för varje morgon. Strålarna väcker mig. Bländar mig. Avslöjar mig.
Den tunna, vita rullgardinen har slutit pakt med solen och släpper obarmhärtigt in sin bundsförvant genom det stora fönstret strax intill sängen.
Ovan som jag är vid strålarna som väcker mig förvånas jag över hur solen förmår barlägga det jag i mörkret gömt och glömt – smutsen på fönstret, dammet i prydnadsväxterna, det bleka utanpå och det gråa inuti. Lika förvånad är jag varje morgon över att det stora mörkret fick ge med sig också denna vår.
Under vintermånaderna när ljuset är en bristvara hör jag till skaran som väntar på sol och värme. Men när ljuset väl är tillbaka med buller och bång är det inte bättre än att jag ibland längtar tillbaka till mörkret, till det säkra och trygga.
Luften i lägenheten står stilla och det blir för varmt under täcket. Skrämd hinner jag tänka att det vore bäst om mörkret kom tillbaka.
Men sedan kanske jag vågar ta steget, snöra på mig skorna, ta på mig rocken, öppna dörren och andas in den luft som ett kallt hav på våren för med sig. Låta solen lysa på min allt för bleka hud, låta henne blända mina ljuskänsliga ögon och värma upp min kalla näsa. Lysa på mig och in i mig.
Så tvättar jag fönstret, duschar prydnadsväxterna och låter solen färga min hud röd. Skuggorna inuti försöker jag inte kämpa ihjäl, men vill tro att ljuset gör dem lite mindre.
Jag har funderat på att åtgärda de tidiga väckningarna med mörkläggningsgardiner, men vid närmare eftertanke tror jag att jag låter bli.