Utkastet till strategin talar om trygghet i församlingen, som skall vara en älskande och öppen sanningsgemenskap. Där understryks att kyrkan fattar sina avgöranden objektivt och så att de tål all granskning och så vidare.
Illustration: Jan Lindström |
Det som sägs i strategiplanen kontrasterar generellt sett bjärt mot den verklighet som Esbo stifts biskop Mikko Heikka gjorde sig till tolk för i samband med ett besök i Grankulla finska församling nyligen. Han sade sig vara harmsen över att kvinnoprästmotståndarna och homofrågan har ansträngt kyrkans bild utåt den senaste tiden.
Biskopen påminde om att evangeliet är spridningen av ett glädjebudskap och sade sig hoppas att kyrkans image skall fås att motsvara verkligheten.
Biskop Mikko Heikka är inte den enda som är harmsen över kyrkans bild både utåt och inåt. Känslan delas säkert av många och större lär den harmsna skaran bli hela tiden.
I egenskap av ordförande för den arbetsgrupp som på biskopsmötets uppdrag utrett problem förorsakade av olika ämbetssyner har Heikka i hög grad format den agenda som helt tydligt bidragit till den situation som han nu betecknar som olycklig.
Det är ju i hög grad den arbetsgruppens övertygelse om att hårdare tag mot präster med traditionell ämbetssyn ger önskat resultat som lett till massmedialt hårdbevakade konfrontationer. Tv, radio och tidningar rapporterar med förtjusning om konfrontationer. Och sammanstötningar vid altaret eller i predikstolen är massmedialt sett manna från himlen.
Det klimat som skapats har bland annat resulterat i att kommentatorer och opinionsbildare som varken känner till eller bryr sig om teologi eller religiös övertygelse sympatiserar med konfrontationstankarna och hejar på alla som kräver hårdare tag mot kvinnoprästmotståndare. Ofta i toleransens namn. Det ligger liksom i tiden.
Kvinnoprästmotståndare, som ser de hårdare nyporna som ett bevis på att de följer Guds vilja, känner sig förmodligen innerst inne ganska nöjda. På det hållet ser man varje tillstramning av situationen som en bekräftelse på att man är på rätt väg och på att ett samarbete är omöjligt.
I dagens läge torde det vara berättigat att säga att de åtgärder och uttalanden som kyrkans ledning med biskopsmötet i spetsen det senaste året stått för snarare skärpt och komplicerat situationen än gjort den bättre.
Också här har massmedierna spelat en stor, kanske till och med avgörande, roll. De som har vädjat för samtal och tolerans, till exempel Helsingforsbiskopen Eero Huovinen, har mer eller mindre negligerats eller sopats bort av vad som har börjat likna en konflikttsunami.
Då kvinnoprästmotståndarna inte heller själva har kunnat visa på konstruktiva och realistiska vägar framåt, har de som efterlyst hårdare nypor blivit bönhörda till fullo. Också bland kvinnoprästmotståndare har aggressivare tongångar vunnit större förståelse och bredare gehör.
Kyrkan förefaller därmed befinna sig i en situation där konflikter mellan ”konservativa” och ”liberala” allmänt anses vara ofrånkomliga, av en del nödvändiga och av vissa till och med välkomna.
Då arbetet med kyrkans strategi går vidare vore det viktigt att det inte sker i några höga sfärer utan med stark förankring både i den inom- och utomkyrkliga verkligheten.
Utan den förankringen kan strategiplanen bli en uppräkning av allt det goda man vill vara men inte är och allt det goda man vill göra men inte gör. Då kommer också planen att bli något som vänds mot kyrkan och något som man inom kyrkan måste vara harmsen över.
Många tankar, blickar och förhoppningar riktas i denna svåra situation mot kyrkomötet. Kan och vill kyrkans högsta beslutande organ göra något för att förbättra möjligheterna att leva upp till det som strategiplanen förslås sätta som sina värden: högaktning av det heliga ansvar, sanningsenlighet och rättvisa?
I dag är det allt för många församlingsmedlemmar som saknar allt för mycket av allt detta. Och fler lär det bli om det fortsätter så här.