– Jag vågade inte kalla mig en skrivande mänska förrän jag fyllt trettio, säger Annette Kronholm-Cederberg.
Annette Kronholm-Cederberg är forskare och hemmamamma. |
Det är sent nittiotal. Åttonde mars, kvinnodagen och ett samkväm på Café Kyrktuppen i Nykarleby. Runt borden sitter luttrade feminister, de flesta i trygg medelålder. Sånär som ett gäng unga tjejer i en bordsända. Som är lite på sidan om. Tills de en och en äntrar scenen, och läser dikt. Med närvaro, intensitet och skörhet. De strålar, de växer, de äger scenen. En hisnande upplevelse.
Det var mitt första möte med Poetry Slam, estradpoesi där poeterna framför sina originaltexter. Och det var därmed också mitt första möte med Annette Kronholm-Cederberg, som var där i egenskap av relativt ny ivrig modersmålslärare, som lotsat de unga gymnasisterna in i kreativt skrivande och estradpoesi. Vilket jag också berättar när hon tar emot mig för intervju nästan tio år efteråt. År då flyttlass har hunnit gå till Vasa och sen till Jakobstad, då barn fötts, en licentiatavhandling har skrivits, en doktorsavhandling påbörjats och där livet just nu mycket handlar om att ta hand om barnen.
– Vi entusiasmerade varandra tror jag, eleverna och jag, säger Annette Kronholm-Cederberg. Det var en bra tid.
Och det var säkert år som stimulerade forskaren Annette Kronholm-Cederberg inför sin forskning kring de ungas skrivande i skolan. Liksom skrivandet utanför den. Där det intressanta inte är hur det skrivs men väl vad som skrivs och där det viktiga inte är att korrigera men väl att respondera. Varje mänska är en berättelse, en narrativ varelse, som vill göra sitt liv mer begripligt. Och gör det via ord, texter och berättelser om sitt liv.
– Det skrivs mer än någonsin tidigare. Aldrig har så många skrivit så mycket för så många! Tack vare nya genrer som sms, chatt, bloggar och krypintexter har skrivandet formligen exploderat.
– Vi ser en oerhörd mängd offentlig skrift författad av unga. Med varierande språklig bakgrund. De unga skribenterna låter dialekt, standardsvenska, slang, finska och svenska flyta in i varandra på ett kreativt sätt.
Vad de unga skriver om har Annette Kronholm-Cederberg inte tittat desto närmare på. Ännu. Men väl pratat med dem om deras skrivande.
– De unga skriver inte längre enbart uppsatser på modersmåltimmarna. Det är många, många unga som äger det skrivna ordet, som ser sig som skrivande mänskor. Jag vågade inte kalla mig en skrivande mänska förrän jag fyllt trettio.
Läs profilen i sin helhet i papperstidningen 19/2007.