Foto: Mira Strandberg |
Det är en långlivad tradition det här med församlingens skolbesök i Kyrkslätt. Och nu menar jag inte morgonsamlingar eller rastvakter, utan en regelrätt presentationsrunda av de församlingsanställda. Varje årskurs får under en förmiddag träffa församlingens präster, diakoniarbetare, kantorer och ungdomsarbetsledare och bekanta sig med församlingen. Den här gången är det femmorna som står i turen.
– Är det någon som vet vem jag är? frågar kyrkoherde Bo Ekström i den kala gympasalen.
– Du är präst, svarar någon.
– Är det någon som vet vad jag heter?
Tystnad. Så efter en stunds tvekan:
– Du är Bobi.
Namn, ja. Hur får man sitt namn? Nej, inte i dopet. I dopet sker en massa andra saker, men namngivning är inte en av dem.
– Ni vet hur det känns att inte kunna simma? När man hamnar i vattnet råkar man i panik och börjar sprattla vilt. Det är först när man vågar slappna av som man kan lära sig att simma och märker att vattnet bär. Det vatten som används vid dopet bär oss genom livet.
Läs artikeln i sin helhet i papperstidningen 18/2007.