Jag har en gammal babusjka. En gång hade jag för avsikt att skaffa en ny. Men när jag i Moskva såg priset och de glänsande färgerna ville jag inte byta. Jag var nöjd med min gamla.
Senast kom den fram ur leksakslådan då lilla kurdiska Alan kom på besök. Han plockade ut docka efter docka i snabb takt tills han kom till den minsta lilla som inte mer gick att öppna. Då vände han sig mot annat. En treåring har så mycket att upptäcka.
Jag tycker om min babusjka. Och kom att tänka på den då jag orienterar mig i den kyrkliga debatten som tar på både humör och tro. ”Herre, var är du i allt det här?”
Jag tog fram babusjkan. Om den är en bild av kyrkan så skalar jag genast bort det första skalet, byråkratin. Visst måste det finnas ett visst mått av ordning, men det hör inte till min lott. Nästa docka, som haft skydd, är klarröd i färgen. Intensiteten får mig att tro att jag nu kommit till maktkamp och lärostrider. De är inte heller mitt bord. Jag vill inte ligga vaken fler nätter för den sakens skull. Jag lyfter dem åt sidan. Av nästa docka finns bara hälften kvar. Som en tom skål. Som en symbol för alla som längtar efter Gud, för alla vars tro vacklar. Men en tom skål kan fyllas. Den vill jag behålla.
Nästa docka är bara fem centimeter hög. För mig en symbol för den lilla gruppen i kyrkan. Människor som delar något av sina liv tillsammans, ber för varandra och för allt som möter. Det vill jag inte leva utan.
Nu har jag kommit fram till den sista lilla dockan som är gjord i ett stycke. Den är mest skamfilad, smutsig. Som ett litet övergivet barn.
”Så skyddslös kom du till oss Herre. Och vi byggde dig i bästa välmening en kyrka.”
Jag gråter då jag plockar ihop babusjkan igen. Den hör ihop, liksom kyrkan. Allt eller intet.