I samband med religionsutövning, som till exempel gudstjänster, är det juridiskt hållbart att tvinga kvinnoprästmotståndare till samarbete med kvinnliga präster endast om alla andra arrangemang visat sig omöjliga. Det säger Seppo Koskinen, professor i arbetsrätt.
Seppo Koskinen (Foto: Stig Kankkonen |
Två lagar som ofta åberopas i den pågående debatten om huruvida präster som på grund av sin övertygelse inte kan acceptera kvinnliga präster har rätt att vägra samarbeta med dem är lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män från augusti1 986 och lagen om likabehandling från januari 2004.
Den allmänna uppfattningen har är att bland annat dessa lagar ger kyrkan rätt att tvinga kvinnoprästmotståndare till samarbete. Bland annat har det i olika sammanhang hävdats att det inte ens är möjligt att med till exempel arbetsarrangemang skapa sådana förhållanden att konfrontationer undviks. Seppo Koskinen, professor i arbetsrätt vid Lapplands universitet, sätter tummen ner för sådana tolkningar.
Aktuella lagar
– I lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män sägs att lagen inte tillämpas ”på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning”, understryker Koskinen.
– Det var ett mycket medvetet val, som bland annat motiverades med att det inte är statens sak att ta ställning till exempel i kvinnoprästfrågan.
Läs artikeln i sin helhet i papperstidningen 17/2007.