Det finns inte bara en frälsningshistoria utan också en frälsningsgeografi, säger Eero Junkkaala.
Eero Junkkaala har tjugo somrar å rad varit fältchef för utgrävningar i Israel, där man årligen jobbar på ett trettiotal olika platser. – Det handlar om vanlig historieforskning, inte sensationer, säger han. Foto: Daniel Iman. |
Det är ofta snudd på sensation när nya arkeologiska fynd tutas ut i medierna, men verkligheten är vanligen en annan, säger teol.dr Eero Junkkaala, som i tjugo års tid deltagit i utgrävningar i Israel.
Han tänker på ogrundade tolkningar som nyheten om ”Jesu familjegrav”, på glada amatörer som åter igen ”hittat” bitar från Noas ark och på regelrätta falsarier som Jakobsossuariet härom året.
– Arkeologin är inte en skattjakt utan vanlig historieforskning. Det är fynden, inte en eventuell förhandsinställning som avgör resultatet.
Junkkaala vill slå hål på fördomar han ibland stött på, att de som sysslar med biblisk arkeologi med allt våld skulle försöka tolka resultaten så att de överensstämmer med Bibeln. Forskare är inga sensationsmakare.
– En annan sak är att de arkeologiska fynden i Mellansöstern för det mesta bekräftar Bibelns historicitet, och då blir man ju glad. Men allt vet vi inte! Vi skall komma ihåg att arkeologin är en forskning som aldrig blir färdig. I något skede avbryts eller avslutas arbetet på en bestämd utgrävningsplats. När nya metoder utvecklats eller ny kunskap dykt upp kanske man återupptar utgrävningar som avbrutits för länge sedan. Resultaten talar för sig: arkeologin rättar till sig själv med tiden.
Att våga se på Bibeln med ny kunskap från arkeologin kan också innebära en revidering av vår bibeltolkning.
– Ett exempel är Domarboken som ofta anger att den och den var domare i 40 år. Enligt vad man nu förstår är ”40 år” kanske inte bokstavligt menat utan den tidens sätt att uttrycka ungefär en släktled.
Läs artikeln i sin helhet i papperstidningen 16/2007.