När den nya kp-webben öppnade började jag blogga, helt sorglöst. Att skriva ett inlägg då och då är väl inget problem, tänkte jag. Blogg-oskyldiga lilla jag. Nu är jag fast. Jag kan inte sluta.
Där sitter jag sent på kvällen och borde lägga mig. Det kliar i fingrarna. Om jag bara skulle kolla lite grann? Jag behöver ju inte logga in, så att nån ser att jag är där. Pling! Datorn på. Hoppas barnen inte vaknar. Aj sidu, jag är inte ensam. Men jag loggar inte in ändå. Fast det där måste jag ju svara på, jag upplever verkligen att jag har en åsikt. Nå, jag loggar in då. Snabbt bara.
Så här fungerar det: Någon sitter ständigt i webbkollektivets vardagsrum och samtalar med låg röst. Dessutom är det okej att sätta sig i soffan och lyssna, och inte bara det: det är okej att delta i diskussionen. Snabbt lär man sig hur folk skriver inlägg och kommentarer. Man lär känna dem. Deras fysiska jag är en liten fyrkantig bild och man kan inte känna på dem, de finns någon annanstans. Ändå inbillar jag redan att jag vet hur folk i webbgemenskapen reagerar på olika saker, att jag har lärt känna dem och vet hur de är.
En del kyliga, andra personliga. En del mer ilskna, andra mer milda. En del gladare, andra lessnare. En del tystare, andra mer högljudda.
Under de senaste månaderna har kp-bloggen börjat hitta sin form. Det handlar mycket om religion och tro, men alla som skriver är inte religiösa. Och de som är religiösa är det på en massa olika sätt. Tidvis har det gått hett till. Ibland har jag blivit ofantligt upprörd då jag läst. Andra gånger har jag blivit glad och berörd.
Nåja. Nu måste jag sluta. Måste logga in på kp-webben och kolla läget.
(Kom med! Surfa in på www.kyrkpressen.fi och klicka vidare på bloggar.)