De slutar aldrig att sjunga och dansa!
Så känns det åtminstone för en ordinriktad, lutherskt lagd besökare från kalla Norden när en timme har gått och den messianska församlingens lovsångsgrupp inte visar några som helst tecken på att tröttna. En familj välsignas inför sin avresa till Sydafrika. Sedan fortsätter lovsången med pukor och cymbaler. Blir det ingen predikan här?
Jag ser mig omkring: Det ryms mycket glädje och mycket folk, unga och gamla, judar och araber, i den stora kyrksalen. Att det är unikt, det förstår t.o.m. en tillfällig resenär i Mellanöstern.
Drömmer jag? Nej, den här församlingen finns i Haifa.
Vi får höra mera om den dansande församlingen och det som berör mig mest handlar om en ung, judisk kvinna, medlem i församlingen. Vi kan kalla henne Mirjam.
Mirjam gjorde en resa och besökte också Auschwitz. Hon gick igenom porten som ledde till koncentrationslägrets ändlösa rad av baracker och dödens fabriker, gaskamrarna. Plötsligt fylldes hon av ett starkt, obändigt jubel som inte lät sig nedtystas. Hon brast ut i lovsång och började dansa på dödens gator. Hon sjöng om Israels folk som lever och om Messias som lever. Om Livet som segrar därför att Gud lovat det.
De Auschwitzbesökare som förstod hebreiska stannade häpna upp inför Mirjams lovsång. Det var många som grät.
Jag lyssnar på berättelsen om Mirjam och först känns det aningen makabert att någon skulle dansa på dödens gator, men ungefär ett hjärtslag senare tänker jag: Javisst! Förstås!
”Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans”, sjunger vi i en känd psalm. Påsken om nånting är det extrema exemplet på den sanningen. Förödmjukelsen och lidandet byts i en seger som aldrig kan tystas ner. Uppståndelseglädjen dansar till och med på dödens gator.