Det som Simola hade fått nog av är finska evangeliföreningens SLEY:s reserverade – eller negativa om man så vill – inställning till kvinnliga präster.
Illustration: Jan Lindström |
Att Simola som en av många reagerade på detta är förståeligt. Och självfallet har alla som reagerat och reagerar rätt att göra det och deklarera sitt bestämda avståndstagande från att en manlig präst inte kan samarbeta med en kvinnlig kollega.
Så långt är alltså allt i sin ordning.
Det som gör Simolas offentliga reaktion på ledarplats i landets största samfällighets tidning problematisk är de slutsatser han hävdar att församlingarna överlag borde dra av det skedda. Simola menar att allt stöd till SLEY bör dras in och att Nordens största kristna ungdomsfestival, som arrangeras av föreningen, bör bojkottas. Festivalen besöks årligen av omkring 10 000 ungdomar.
Simola fick snabbt gehör för sina tankar i landet näst största samfällighet, Esbo kyrkliga samfällighet.
Då fullmäktige vid sitt senaste möte behandlade understödet till kyrkans missionsorganisationer framkastades tanken att man inte skulle stöda föreningar som inte accepterar kvinnliga präster.
Hur stort stödet för den tanken var blev aldrig klart eftersom fullmäktige inte röstade om den saken.
Kanske inte helt överraskande valde tidningen Esse, Kirkko & Kapunkis kollega i Esbo kyrkliga samfällighet, att också ta upp temat. Det gjorde man i veckans fråga som undrar om församlingarna i Esbo borde dra in sitt stöd till organisationer som motsätter sig kvinnliga präster.
Då detta skrivs har 45 procent svarat ja och 54 procent nej på den frågan.
Det som nu skett och sker är att allt arbete för Guds rikes bästa i Finland, i Norden och på missionsfälten i hela världen, på vissa håll underordnas kvinnoprästfrågan.
Den som på grund av sin övertygelse inte kan acceptera kvinnliga präster skall inte heller få kyrkans stöd och hjälp med att sprida budskapet om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus, Guds Son och världens Frälsare.
Oberoende av var man står i kvinnoprästfrågan måste det rimligtvis ses som en på många sätt och på många plan obegriplig prioritering att frågan om synen på kvinnliga präster skall vara snart sagt det enda som avgör om man duger som arbetare och tjänare i Guds rike.
Fortsätter det så här blir det väl förr eller senare dags att skriva om Kyrkoordningen så att all lära i kyrkan inte längre ”skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”, utan enligt synen på kvinnopräster.
I en allmän kommentar i Kotimaa (22.3) till utmaningarna i samband med kvinnoprästfrågan understryker biskop Eero Huovinen tre saker.
För det första att varje präst förbundit sig att följa kyrkans ordning, enligt vilken män och kvinnor kan vara präster. För det andra att sann tolerans innebär fördragsamhet också med dem som tänker annorlunda. För det tredje att polarisering i trosfrågor i allmänhet inte leder till något positivt.
Den slutsats Huovinen drar är att man inom kyrkan på ett nytt sätt måste fundera på hur de som avviker från vår kyrkas nuvarande huvudlinje i kvinnoprästfrågan skall ges rum att verka inom kyrkan.
Det är att hoppas att biskop Huovinens tankar slår rot och växer sig starka och att den aggressivitet som i dag finns på olika håll snart kan ersättas med sann tolerans och fördragsamhet och ärligt frågande efter Guds vilja.