För många tangenter, pedaler, spakar och knappar. För få fötter och händer. Och obefintlig koordination. Suck. Organistbanan får jag nog lägga på hyllan.
Det är trångt i orgeln i Tomas kyrka i Helsingfors. Trångt och bökigt. Men jag har aldrig varit inne i en orgel så jag antecknar flitigt medan min guide, Dag-Ulrik Almqvist, musikledare i Tomas församling, pekar och förklarar.
Det börjar med helt vanlig luft. Förr stod en orgeltrampare för det luftflöde som behövs för att producera ljud i en orgel. Numera har orglarna en elektrisk fläkt som blåser luft i bälgarna och genom kanaler in i luftlådan. Där ligger luften och väntar på ett uppdrag.
Uppdraget kommer när organisten registrerar orgeln och trycker på en tangent eller en pedal.
– Den här orgeln har fyra register för pedalens stämmor. Först har vi en subbas och en borduna eller gedackt som är labialstämmor. Gedackt kommer från tyska och betyder ”med tak”. De piporna har som ett litet tak över sig.
Bredvid de två labialerna finns tungstämman rankett och en oktava.
Orgelns huvudverk har sina egna register: Principal, Rörflöjt, Oktav, Flöjt, Mixtur och Dulcian. Den längsta principalen är åtta fot lång och kallas följaktligen för åttafot. Flöjtstämman ligger en oktav över åttafoten och är därför en fyrafot. Det finns också en tvåfotsflöjt.
Läs artikeln i sin helhet i papperstidningen 13/2007.