– Dablornik?
– Ursäkta?
– Eta daschnik?
– I’m sorry, I don’t …
Antingen har den här mannen akuta talsvårigheter eller också har jag tappat förmågan att gestalta tal. Jag har ingen aning om vad han säger. Plötsligt bara står han där och talar till mig där jag lugnt strosar i shoppingparadiset.
– Dablornik?
Men nej, problemet är varken motoriskt eller i förståelsen. Mannen tror att jag är turist och tycker jag ser vilsen ut. Han vill knyta kontakt med vad han tror är en landsman(inna) och tilltalar mig följaktligen på ryska.
Kanske är mina kindben så höga att jag ser slavisk ut? För det kan väl inte ha något att göra med min ljusröda yllekappa med dubbelknäppning och skinnkrage, eller med min vita helsyntetiska lurvmössa? Ja, jag beställde ju faktiskt en kappa ”som ur doktor Zivago”, så ur den synvinkeln är arbetet extremt lyckat. För här står jag och ser ut som en vilsen turist i Helsingfors.
Faktum är att jag alltid klätt mig avvikande. I högstadiet var det hatt och långa kjolar som gällde. Ingen trendsetterpotential, nej. Inte höjde det precis popularitetsfaktorn, heller. Men jag bekymrade mig av någon orsak inte för sådant. Jag trivdes i mina kjolar.
Färger har jag alltid törstat efter. Det är därför den ena vinterkappan efter den andra står ut ur massan av svarta, bruna och mörkblå. Knallrött, lila och rosa känns bättre på nåt sätt, oberoende vad som är trendigt. För mitt inre är definitivt inte mörkbrunt. Mer rosa. Eller knallblått.
Jag kan inte hjälpa att min själ inte följer trenderna. Kanske ser jag vilsen ut ibland, men inuti vet jag var jag är.