Så frön redan i barndomen.

Människa. Familjearbetet är församlingens viktigaste uppgift, säger Anne-Maj Holmqvist. 5.3.2007 kl. 00:00

– Barnen är de största skatterna vi har. Jag har haft förmånen att vara hemma i elva år med våra fyra barn. Som gammal behöver jag inte tycka att jag njuter mer av barnbarnen än av mina egna barn, säger Anne-Maj Holmqvist.


Njutningsstunder kallar Anne-Maj Holmqvist det hon under åren har fått ha tillsammans med sina barn. De betyder mycket, för hon och mannen Reijo miste sitt första barn redan vid förlossningen.
– När jag väntade vårt första barn fick vi veta att det hade så svåra skador att det skulle dö då det föddes. Vi fick välja mellan att sätta igång förlossningen eller gå tiden ut.
I den situationen fanns bara en lösning: förlossningen sattes igång några dagar senare.
– Det var svårt att gå där bara över veckoslutet och inte se, inte röra magen. Att gå tiden ut var inte ens att tänka på.
Det traumatiska gjorde henne extra medveten om hur värdefulla de egna barnen är.
– Jag blev egoistisk. Jag ville inte ge ifrån mig något av de upplevelser som en småbarnsmamma får ha.

Tidsbrist

Så hon valde att bli hemmamamma 1985 då hennes äldsta dotter föddes. Först fyra barn (i dag mellan 13 och 21) och elva år senare återvände hon till arbetet som barnträdgårdslärare.
– Att jag blev barnträdgårdslärare var nog bara en slump. Efter skolan praktiserade jag på daghem i ett år och fick Folkhälsan barnavårdsskola. På somrarna jobbade jag på Folkhälsans sommarkolonier, och så var jag praktikant på habiliteringsavdelningen Habben en tid.
– Jag kände att jag ville veta mer om den pedagogiska och psykologiska sidan av barnavård, så jag utbildade mig till barnträdgårdslärare i Jakobstad. 1978 blev jag färdig och fick genast en tjänst.

Mening med svårigheterna

Själv tror hon att det viktigaste när det kommer till barn är att ge dem tid till lugn och ro. Och famn.
– Men jag kan inte sitta här och säga vad som är viktigt i fostran. Alla föräldrar älskar sina barn och gör det bästa de kan enligt sin förmåga, säger hon plötsligt bestämt.
Och ändå finns det inga garantier. Anne-Maj Holmqvists äldsta dotter insjuknade för en tid sedan i anorexi. Tillfrisknandet går nu stadigt framåt.
– När barnen är vuxna är man helt maktlös! Det var en chock, hon var allvarligt sjuk och vi kunde ha mist henne. Fast jag visste ju att sådant här är möjligt, det händer inte bara andra. Det otänkbara hade ju redan hänt oss en gång.
Trots allt ser hon ändå positivt på livet. Det svåra kan vändas i något fruktbart.
– Jag tror mer och mer på att de svårigheter man upplever för något gott med sig. Om några år kan jag säkert också se på min dotters sjukdom som en motgång som gav något.
Hon vill uppmana alla att våga söka hjälp. Prata om det svåra!
– Det mest givande i mitt liv på den senaste tiden har varit den samtalsterapi jag har börjat med. Ibland behövs professionell hjälp, det skall man inte vara rädd att ta emot!

Total stillhet

Barnen gav Anne-Maj en naturlig inkörsport i församlingen. Som så många andra kom hon med i församlingsverksamheten via vuxen-barngrupper. Det var egentligen första långvariga kontakten till församlingen, för som barn bodde hon ute på Kämpholmen i Pernå skärgård. Då hon började skolan bodde hon borta hemifrån under veckorna och åkte hem till skärgården bara på helgerna.
– Först bodde jag hos släktingar, senare inkvarterades jag och mina två äldre systrar i olika hyresrum.
– Det är klart att barn behöver sina föräldrar varje dag, det var svårt att spara allt man vill prata om till veckoslutet. Men den trygga punkten fanns alltid där. Jag har aldrig känt mig rotlös, tvärtom!
Hemma på Kämpholmen begränsade sig församlingsverksamheten till läsmöten på sommaren. Dem deltog familjen i, och de ordnades också hemma hos Anne-Maj.
– På den här punkten spelar min farmor en viktig roll i mitt liv. Hon har gett mig något som sitter så djupt, så djupt i mig.
– Jag minns hur hon satt på soffkanten och läste aftonbön och morgonbön med oss. Och på söndagarna satt hon vid radion med knäppta händer och lyssnade på radiogudstjänsten. Det var en atmosfär av total stillhet och andakt kring henne där hon satt alldeles stilla. Det är sådana upplevelser man bara kan få i barndomen, tror jag.

Läs mera om Anne-Maj Holmqvist i papperstidningen 10/2007.

Mira Strandberg



Kim Rantala har under sin prästkarriär lyssnat på många soldater och krigsveteraner.

krig. – I svåra situationer, när man inte kan se någon framtid, knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende, säger kyrkoherde Kim Rantala, som varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien. 1.3.2022 kl. 08:51
I två veckor hålls ljusen brinnande varje kväll framför ryska ambassaden.

Ukraina. Rabbe Tiainen och Anders Hedman är initiativtagare till en två veckor lång ljusdemonstration framför den ryska ambassaden i Helsingfors. – Ett väsentligt motiv är att vi vill uttrycka sorg över det som sker. 28.2.2022 kl. 19:36
Markus Weckström är militärpastor vid Nylands brigad.

Ukraina. Vid Nylands brigad talar man om Ukrainakriget som alla andra i samhället. När det krisar har militärpastor Markus Weckström en klar grundinställning inför sina "församlingsbor" vid brigaden: ta en sak och en dag i sänder. 25.2.2022 kl. 19:00
Vi ska inte servera lätta lösningar, ändå framhålla tro och hopp, säger Mats Fontell.

ungdomar. Oro och frågor ska bemötas öppet och ärligt, säger ungdomsarbetsledare Mats Fontell. Ungdomar uttryckte stor medkänsla med de krigsdrabbade, under en ungdomssamling i Borgå. 25.2.2022 kl. 11:39
– Vår uppgift som kristna och kyrka är att be för fred och försoning, säger biskop Bo-Göran Åstrand.

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40
Maria Skog med sin dotter  Mila, mamma Olga och pappa Yevhen i Charkiv sommaren 2021.

Ukraina. De första bilderna från Ukrainas näststörsta stad Charkiv som Getty Images och AFP kablat ut visar en stad under attack. I sitt hem i Vasa sitter Maria Skog och oroar sig för sina föräldrars säkerhet. Det är fyrtio kilometer till den ryska gränsen från hennes hemstad. 24.2.2022 kl. 16:35
– Min hjärna var blockerad i natt. Jag kunde inte ta in att kriget har börjat, säger radiovärden Tanja Pintjuk i Kiev.

Ukraina. Tanja Pintjuk är radiopratare på den fristående radiokanalen Radio M i Kiev. På torsdag morgon började en annorlunda tid i Ukraina. Hennes hemland är i krig. 24.2.2022 kl. 13:39
Biskop Bo-Göran Åstrand hoppas att så många som möjligt ska nås av budet att kyrkorna är öppna för bön ikväll.

BÖN. Den lutherska kyrkans biskopar kom i morse överens om att uppmana alla kyrkoherdar att ikväll öppna sina kyrkor för bön för fred med anledning av kriget i Ukraina. 24.2.2022 kl. 09:41
Vänskapen i föreningen går inte att ta miste på.

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00
Dennis Svenfelt

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, är under våren frivilligarbetare inom Slef och undervisar på en bibelskola i Asella, Etiopien. 15.2.2022 kl. 15:18
Tabita Nordberg har gjort en resa från barndomens trygga tro till en brottningsmatch med Gud.

vrede. Som 27-åring vågade Tabita Nordberg äntligen möta sin sorg. Hon har brottats med Gud – och vreden förde dem närmare än någonsin förr. 16.2.2022 kl. 08:00
Trots att han bytt orgelpallen mot bussratten upplever 
Niclas Nylund att han har en kallelse inom musiken.

KARRIÄRBYTE. Efter åtta år som kantor bytte Niclas Nylund ut att körövningarna mot körningarna. Nu har han kört buss i snart femton år. 17.2.2022 kl. 12:00
När Kaj-Gustav Sandholm såg en kyrkorgel för första gången tyckte han den var som cockpiten i ett flygplan.

mariehamn. – Det var som ett flygplan hela orgeln, konstaterade Kaj-Gustav Sandholm när han som barn bestämde sig för sitt drömyrke. 15.2.2022 kl. 10:36
Björn Vikström är tillbaka i de kvarter han strövade i som tjugoåring.

UNGDOMSTID. Ta det lugnt, det ordnar sig! Så säger Björn Vikström till sitt tjugoåriga jag. 17.2.2022 kl. 10:21
Jobbet som stiftsdekan kräver bland annat tålamod och teologiskt och pedagogiskt kunnande.

krav. Stiftsdekanen är något av biskopens högra hand, och det har också hänt att en stiftsdekan blivit vald till biskop. Nu lediganslås tjänsten i Borgå stift. 9.2.2022 kl. 15:39

Kolumn. På vägen till kyrkan möter jag tiggare och brödköer. Nyheterna har påmint mig om krig, människor på flykt, ensamhet, våld i hemmen och om hur dåligt vår underbart vackra planet mår. Det gör ont och jag känner mig maktlös. Helst skulle jag stänga ut alltsammans, leva i min egen bubbla, sluta bry mig. 28.10.2023 kl. 21:38
I panelen som diskuterade jubileumsboken satt Ida-Maria Sola, Robert Lemberg, Susanna Landor, Alaric Mård. och Maja-Stina Andersson-Tapola.

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29
Fredrik Nygård håller nu på med att bygga nu upp förtroende till människorna omkring honom.

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00
Biskoparna kräver svar av SLEY och Folkmissionen

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54
– Min erfarenhet är att förluster och lidande har hjälpt mig att uppskatta livet på ett annat sätt än om jag bara hade haft det lätt i livet, säger Chris Gullmans,

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38