”Härifrån far jag bara med fötterna före”

Människa. En närvårdare får inte mycket lön, men hennes arbete är viktigast i världen. Hon tar hand om dem som inte längre orkar. När kroppen sviker och minnet ger upp finns hon där. Jag ville testa på att vara närvårdare en dag, så jag packade in mig själv och fotografen i en bil och gjorde en tur till Ingå.
4.3.2007 kl. 00:00

En vanlig dag på Ingahemmet. Många är trötta, många är glada, alla blir omhändertagna och trivs. Dessutom fyller Ellen 97 år. Nu är hon nästäldst i Ingå.

En närvårdare får inte mycket lön, men hennes arbete är viktigast i världen. Hon tar hand om dem som inte längre orkar. När kroppen sviker och minnet ger upp finns hon där. Jag ville testa på att vara närvårdare en dag, så jag packade in mig själv och fotografen i en bil och gjorde en tur till Ingå.

9.00

Ingahemmet ruvar lite dystert i vårvintersnön. Utifrån ser det inte så märkligt ut, bara ännu en av de där byggnaderna från 70-talet. Från en vinkel liknar hemmet en skola, från en annan ett vanligt bostadshus. Inuti är hemmet indelat i fyra avdelningar eller ”moduler”. Vi sitter och väntar på översköterskan Marja-Liisa Karjalainen. Därute hissar två vårdare en flagga. Det är Ellen som fyller 97 år idag.

9.15

Arbetsdagen börjar! Jag handleds av närvårdare Marina Svanbäck. Fast jag är lite sen, faktiskt. Marina och alla andra kom på jobb redan klockan sju på morgonen. Den vita katten Topi stryker förbi oss och försvinner till köket.
– Han sover hos olika människor varje natt! skrattar Marina.
Undrar vem Topi har sovit hos i natt? Han avslöjar ingenting.
På avdelning Solglimten är frukosten uppäten och alla har hunnit vila lite på maten. De första steg upp redan före frukost, resten skall stiga upp nu. Jag följer Marina in till Etel Nyholm. Hon har nyss haft födelsedag: hon fyllde 88 år. Hon är pigg och glad i huvudet, men kroppen vill inte riktigt orka.
Med hjälp av Marina åker nattkläderna snabbt av och dagkläderna på. Idag är det inte duschdag, men Marina hjälper till med att smörja den torra huden med fuktande creme. Vi tittar på Etels sjuka fot och konstaterar att doktorn skall komma på besök idag. Hon får ta en titt på foten.
– Hon kommer en gång i veckan och följer upp labbproven och kontrollerar medicineringen, säger Marina.
När påklädningen är avklarad tar Etel en tur med rollatorn.
– Etel är envis med att röra på sig. En positiv envishet, säger Marina.
– Det är medfött, säger Etel och knuffar rollatorn mot dörren.
– Sakta nu, säger Marina, så du inte får träningsvärk …
En stund senare har Etel bytt rollatorn mot en rullstol och susat fram till sällskapsrummet. Vi sätter oss ner för en pratstund. Etel har bott på Ingahemmet i ett drygt år, sedan januari i fjol. Då fick hon bältros och njurproblem och fick ligga på Mjölbolsta ett tag. Sedan hade hon tur och fick ett eget rum på Ingahemmet.
– Det är roligast att bo hemma. Men om man inte kan det är det bäst att bo här, säger hon.
Hon tycker att vårdarna borde få bra betalt, ett så gott arbete gör de. De sprider glädje omkring sig.
På Ingahemmet är det mesta bekant för hennes sedan förr, också klienterna. Ingå är litet och hon har bott där länge.
– Jag känner nästan alla, men kan inte säga att jag har några riktigt goda vänner. I den här åldern har alla en så stark vilja och vill alltid ha rätt, ler hon och menar att det försvårar knytandet av riktigt nära vänskapsband.
Men en sak är hon övertygad om: Ingahemmet lämnar hon inte.
– Härifrån far jag bara med fötterna före.

Läs mera om Sofia Torvalds dag på Ingahemmet i papperstidningen 10/2007.