Något omvärlden under min livstid frenetiskt försökt lära mig är att fånga stunden.
Medan tidigare generationer lärt sig att kombinera arbete, vila och umgänge på balanserat sätt, verkar det som om det viktigaste idag är att vi minsann skall fånga våra stunder. Carpe diem. Numera är det okej att inte hinna träffa sina närmaste så ofta, om man när man väl träffas ser till att man har kvalitetstid – och utnyttjar den lilla stund man har tillsammans maximalt, och ser till att man under den gör något givande och minnesvärt.
Visst är kvaliteten viktig när man umgås med sina familjemedlemmar och vänner. Men när det gäller att komma någon nära och nå dennes våglängd finns det ingenting som går upp mot det som jag skulle vilja kalla kvantitetstid – att man när man umgås ser till att göra det utan att ha speciella programpunkter förutom själva umgänget, och att man helst umgås under en längre tid. Då hinner man kanske också läsa mellan raderna och förmår förhoppningsvis långsamt suga i sig det som inte alltid blir sagt när två otillräckliga människor möts.
När tystnaden skrämmer mera än ljudet och när man tappar bort sig i allt självförverkligande så gör man antagligen klokt i att tänka över sina vanor. När det skall hinna gås på konserter, ätas middagar, resas, konsumeras, upptäckas och njutas tror jag, trots att ekot av alla carpe diem ännu klingar i mina öron, att det smartaste man många gånger kan göra helt enkelt är att låta tillfället gå förbi. Nästa gång jag ringer till någon av mina vänner vill jag inte bjuda ut något socialt äventyr, någon spännande upplevelse eller någon glad fest. Istället vill jag blygsamt fråga om ingen snälla kunde tänka sig att komma och ha lite tråkigt med mig.