Då och då ombeds jag hålla diskussionsinlägg, en och annan föreläsning, presentationer eller annat publikt. För att om möjligt väcka intresse för innehållet och budskapet tar jag ofta modern teknik till hjälp. Det vill säga datorn och dataprogram, med vars hjälp det är tämligen lätt att skapa visuella helheter som kompletterar den muntliga framställningen.
Med åren har övning gett färdighet och i dag tror jag mig kunna använda en stor del av den teknik, som står en amatör till förfogande, kommer någorlunda till sin rätt.Men allt har som känt sina sidor. Det gäller också detta med modern teknik som aptitretare.
Det som med oregelbunden regelbundenhet sker är följande. Jag plockar fram datorn och dataprojektorn, drar skarvsladdar, kopplar data-kablarna, knäpper på projektorn, fokuserar bilden och ... projektorn slocknar.
Eftersom mönstret är känt försöker jag undvika pinsamma situationer genom att köra misslyckande-ritualet innan den aktu-ella tillställningen officiellt sätter igång.
För det mesta går sedan den officiella delen tämligen bra. Jag får dela med mig av mina tankar, svara på frågor, diskutera och i regel stortrivas.
Efter att någon från arrangörernas sida satt punkt för den officiella delen kommer för det mesta några personer fram för att dela med sig av sina tankar och reaktioner. Ibland blir det positiv och ibland negativ kritik. Det är alltså som det skall vara.
Det som jag också vid det här laget vant mig vid är att den positiva kritiken överraskande ofta inte har att göra med innehållet i mina tankar och reflektioner. Den vanligaste kommentaren går ungeför så här:
– Vad fint. Tekniken fungerade.
Jag tolkar det som Guds försynta sätt att tygla mitt ego.