Suomen Kuvalehtis chefredaktör, teologie magistern och prästen Tapani Ruokanen, bjuder i nr 49/2006 (kolumnen Jälkiruokanen) på en otrolig soppa med anledning av biskopsvigningen i Borgå stift. Det som fick honom att helt glömma recept och god smak var att vigningen av Gustav Björkstrand gick på svenska.
Tänka sig. Svenska är ett språk som Ruokanen synbarligen inte kan fördra och som enligt honom talas av en elit som finskatalande servilt kryper för. I yttersta nödfall kan språket kanske användas lågmält och viskande i slutna rum, men absolut inte i större sammanhang. Åtminstone inte om det inte kompletteras med finska.
Av den beska kommentaren att döma anser Ruokanen det inte heller vara acceptabelt att vigningen sker i närvaro av huvudsakligen representanter för det svenska stiftet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Kanske också församlingen borde ha kompletterats med ett större antal finskatalande?
Samuel Salmi, bis-kop i Uleåborgs stift, fick dock beröm. Salmi läste den bibelvers han ville ge Björkstrand som vägkost på finska.
Salmi representerade de finska stiften och läste därför naturligtvis sin bibelvers på finska. Precis som den engelska biskopen, den estniska biskopen och den danska biskopen läste sina verser på respektive lands språk.
Man blir nästan förvånad över att Ruokanen inte gav den svenska biskopen Christina Odenberg ris för att hon läste sin vers på svenska och inte på finska. Ruokanen kunde ju ha motiverat kritiken med att Sverige är närmaste granne med Finland och borde ha visat respekt för landets majoritetsspråk, att Sverige har många finländska invandrare som skapat välstånd i landet och så vidare.
Det hade varit helt i linje med den övergripande logiken i hans resonemang.