Jag åkte buss hem sent en kväll. På vägen till Esbo är det inte många som ler. Jag fattar inte varför, det är alltid lika roligt att åka hemåt längs Västerleden. Ändå sitter folk i bussen och ser trötta och slitna ut. Det är Helsingfors som har tärt på dem, hårt.
Mittemot mig satt en ung kvinna, läste sms på sin telefon, och log. Hon måste ha varit förälskad, hon såg så lycklig ut. Man kunde se att hon försökte kämpa emot, men hon kunde inte hålla glädjen tillbaka. Hon var tvungen att le. På andra sidan korridoren satt en äldre dam. Hon hade inte fått några kärleksbrev per sms, men nånting roligt hade hon att tänka på. Hon log nämligen också.Det var en så underlig kväll på 105:an. Jag var tvungen att stiga av vid Hanaholmen, där jag hade min bil, men jag hade på känn att vad som helst kunde ha hänt. Det kunde ha smittat av sig. Snart skulle hela bussen le. De skulle brista ut i en sång kanhända, det kunde ha blivit en musikal.
Jag menar allvar nu.
Det är så här man förändrar världen: man ler i bussen. Av bara farten fortsätter man att le mot folk som möter en på gatan, så icke-hotfullt som möjligt, eftersom ett leende i en storstad kan uppfattas som en provokation eller invit. Och se: någon oförberedd inte-alltför-olycklig mänska ler tillbaka. Och då hon (den oförberedda) kommer fram till sitt jobb berättar hon i kafferummet hur underligt det var på stan idag, någon log på gatan, kan ni tänka er. Och de andra svarar ”vad säger du” och sen ler de allihopa.
Sedan bestämmer de sig för att göra samma sak. Leendena förknippas med vänliga tankar, typ: damen där klär så bra i grönt. I längden har alla uppmuntrande ögonkast en positiv effekt på hela landets mentala hälsa.
Allt för att en flicka som fått kärleksbrev per sms log i 105:an en sen och regnig kväll.
Sofia Torvalds