– Trafiken står p.g.a. ordningsstörningar, sa en uppiven röst över högtalaren och under bråkdelen av en sekund undrade jag om han talade om kyrkan.
Ordning och ordning, alltså. Men nu gällde det metron som hade ordningsstörningar, vad det nu kan betyda.Eftersom tågen går var tredje minut började vi efter en kvart anta proportionerna av ett mänskohav på väg till fotobollsstadion. Folk tog det emellertid anmärkningsvärt lugnt. Pratade, talade i mobiltelefon (”Börja ni bara med planeringsmötet, här är lite problem i metron ...”), checkade kvällens tv-program i gratistidningarna. När tåget sedan kom blev två tredjedelar utanför, men allt gick städat till, inga ruskiga armbågare och skuffare i farten. Inne i vagnen hördes inget gnäll fastän man hade medpassagerna (och deras ryggsäckar och portföljer) närmare inpå sig än vad en normal finländare i allmänhet gillar.Och detta trots att vi jäktar och stressar och ”hela nationen är drabbad av ADHD”, som en skribent uttryckte saken. Snabbare, snabbare ska det gå ...
Då kom jag igen att tänka på kyrkan och undrar nu stillsamt varför det inte där skulle gå att samsas fastän man är många och olika, när det en gång går i en fullproppad metrovagn. En måndagsmorgon dessutom.
Minns plötsligt från ett antal år tillbaka en svartmuskig karl som rättade till brillorna på sin orientaliska näsa och sa: ”I det här landet är det på det sättet att om tre personer diskuterar en aktuell fråga så är minst fyra åsikter närvarande.”
Detta sades i Jerusalem.
Lämnar oberättat om det handlade om judar eller araber.
Att utbyta åsikter i Det heliga landet är så att säga livligare än t.ex. i Borgå. Man viftar och har sig och tonen höjs.
Men sen dricker man kaffe. Så där är vi lika i alla fall.