Farsdag. Och valdag.
Sin far har ingen ännu fått välja och lär inte få i framtiden heller.Församlingens fäder är man däremot tvungen att välja genast när gudstjänsten är slut.När lärjungarna frågade Jesus hur de skulle be svarade han:
– Så här. Ni säger: Vår Far, som är i himlen …
– Pappa, sa Paulus, den lärde rabbinen, när han förklarade för romarna hur vi fått ”barnaskapets Ande i vilken vi ropar Abba” .
Abba, Pappa.
Tankarna går omlott i hjärnkontoret allt medan gudstjänsten framskrider.
Det sägs att vår bild av Gud påverkas av vår bild av pappa.
Alltså: Trygg pappa, trygg himmelsk Far. Skräpig farsa, skräpig Gud.
Säkert ligger det en dos vishet i resonemanget, men hundraprocentigt är det inte för vad gör vi då med Jesu ” Så här ska ni be.” Han hade ju närkontakt med mänskors nöd, pappor inbegripna. Och mammor. Och allt som kan gå så fel, så fel.
Vad han erbjuder är en unik relation som inte liknar någon annan vi mänskobarn har, en relation som kanske förstärker det goda vi upplevt men också på ett förunderligt sätt uppväger det som är svårt.
Abba, pappa. Inser att jag är privilegierad både när det gäller jordisk och himmelsk Far. Och församlingsfäder!
Ett par timmar senare hörs det en otäck duns när sonsonen, 2, faller med ansiktet mot soffbordshörnet. Det blöder ordentligt och det tar en iskall sekund innan vi alla, som just satt sorglöst kring middagsbordet, inser att han slagit pannan, inte ögat. Far, farfar och liten provisoriskt omplåstrad gosse åker genom snöslasket till Barnkliniken där såret limmas ihop.
– Det gick bra, säger tvååringen när han väl hemma igen kliver ur halaren.
Det var minst tre pappor som hjälpte till i den farsdagsutryckningen så vitt jag har räknat rätt.
Tack och lov!
