I KP:s intervjuserie med ordförandena för riksdagspartierna har partiledarna gett sin syn på kyrkan och dess roll i det politiska livet. Att alla riksdagspartiers ordföranden, med ett undantag, ställde upp för intervju kan naturligtvis bero på olika omständigheter, men vittnar säkert också om intresse för temat.
(Den som inte ställde upp vad socialdemokraternas ordförande Eero Heinäluoma, men partiet representerades av en annan toppkraft, nämligen partisekreterare Maarit Felt-Ranta).
Det som var åtminstone aningen överraskande, positivt överraskande, var partiledarnas klara besked att kyrkans åsikt i värdefrågor verkligen har betydelse, ofta till och med stor betydelse, i den politiska beslutsprocessen. Detta dock förutsatt att kyrkan har en klar och tydlig åsikt. Enligt partiledarna – och inte endast enligt dem – är så inte alltid fallet. Kyrkans budskap är allt för ofta så runt och luddigt att det är svårt att tro att det finns ett ställningstagande inbäddat i det. Dessutom talar kyrkan inte sällan med kluven tunga. Om ett organ tydligt och klart uttalar sig kan ett annat organ omedelbart reagera och säga något helt annat.
För kyrkomötet, biskopsmötet och kyrkostyrelsen – det är ju i dessa organ som kyrkans officiella positionsbestämningar görs och beslut om ställningstaganden fattas – är allt detta en stor utmaning.
Kyrkan kan inte endast ödmjukt tacka för visat förtroende och dra sig tillbaka med motiveringen att dess uppgift är att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten. Den måste fråga sig hur den skall möta den av allt att döma ganska stora sociala beställningen på kyrkliga ställningstaganden i värderelaterade frågor.
En av de största utmaningarna för kyrkan i den processen är att skapa förutsättningar för trovärdiga och relevanta markeringar i samhällsdebatten.
Det som då behövs är kontakter och kunskap. Kontakter som gör det möjligt att följa med vad som är på gång och – vilket kanske är ännu viktigare – vad som är på kommande, samt kunskap som hjälper att agera och reagera.
Kyrkomötet har därför bland annat att besvara frågan om kyrkan har de resurser som behövs eller om de måste skapas.
För en utomstående är det svårt att tro det skulle vara möjligt att med nuvarande resurser och resursfördelning möta de utmaningar som partiledarna indirekt ställer kyrkan inför. Det som åtminstone förefaller behövas är effektivare samordning av existerande resurser. Det kan antingen ske från fall till fall eller med hjälp av ett permanent samarbetsorgan.
En annan möjlighet är att man vid kyrkostyrelsen skapar en helt ny enhet med uppgift att helt fokuserar på samhällskontakter och samhällsutveckling ur ett kyrkligt perspektiv. Avdelningen skulle naturligtvis arbeta i nära och kontinuerlig kontakt med de enheter som redan arbetar med samhällsrelaterade frågor, som till exempel biskopsmötet, kyrkostyrelsens verksamhetsavdelning och Kyrkans forskningscentral.
Uppsägningarna vid företaget Perlos i norra Karelen konkretiserar utmaningarna för kyrkan.
Då uppsägningarna var ett faktum reagerade församlingarna tacknämligt snabbt och målmedvetet.
En öppen fråga är däremot hur kyrkan skall agera kraftfullt och målmedvetet för att bidra till att forma ett samhälle där alla – oberoende av till exempel konjunkturväxlingar och konkurrenssituationer – kan vara trygga.