Holmarna i Monica Aaltonens liv heter Lekholmen och Aspö.Efter två timmar i sjörök lägger m/s Eivor till vid Aspö ute i Östersjön. ”Folklyfta” står det på hissen vid förbindelsebåtens café. Eivors skyltning är på isländska, EU:s upphandlingsregler har följder också för förbindelsbåtarna i Skärgårdshavet.Det blåser kallt och snålt mellan aspögårdarna som alla ligger tätt vid hamnen. Halva byn bildar mottagningskommitté. Vintertid är besökare sällsynta, för utan övernattning går öbesök att ordna bara på tisdagar.
Monica Aaltonen är bekant för många sommarseglare som avnjutit en delikat fiskmiddag på hennes Blå veranda. Nu sover verandan, sjöröken eliminerar utsikten ut mot havet och inne i kapellet förtar rimfrosten på fönstren effekten av att altartavlan flyter samman med havslandskapet.
Hon är uppvuxen i då nybyggda förorten Hertonäs, i ett vanligt hem där man gick i kyrkan till jul. Många årskullar helsingforsungdomar känner henne som Monken, kyrklig ungdomsledare och holmvärd på de svenska församlingarnas Lekholmen när de gick i skriftskola. En plats för otaliga jippon där det skrevs sånger nätterna igenom.
På vintrarna jobbade skolungdomssekreteraren med skolbesök i sådan mängd att hon kunde travestera Westö och berätta om ”skolorna där vi gick”.
– Det fanns 14 läroverk och hundra yrkesskolelever på den tiden.
Församlingarna var inte sämre. Femton ungdomsledare och -pastorer fanns på plats vid de månatliga ledarsamlingarna i huvudstadsförsamlingarna.
En bit av Lekholmen
Alla som bott på Lekholmen känner till vad completorium är. Många holmbor reste över till Vadstena för att lära mer om tideböner och annat som ingår i den högkyrkliga fromheten. Monica själv hör till Societas Sancte Birgittae eller den heliga Birgittas orden och åker på generalkonvent till Vadstena för en vecka varje sommar. Nå, nästan varje.
– Birgittaorden är en tredje gradens orden, berättar Monica medan hon serverar av sina specialiteter i den ombyggda lagården där hon bor med sin Kaj. Mellan gäddrom och gravad lax ger hon en behövlig orientering i ordensgrader. En första gradens orden, där bor och förblir man i sitt kloster. I en orden av andra graden bor man i klostret men arbetar ute i samhället.
Tredje graden är för lekmän som arbetar och bor som folk i allmänhet men som regelbundet kommer samman för att fördjupa sitt andliga liv. Ett konvent är som en veckas ”klosterliv” med mässor och tideböner tillsammans med ordenssyskon.
Men ordenslivet hör också vardagen till.– Varje lördag läser vi kompletoriet klockan 21, säger hon om sin osynliga gemenskap av bedjare. 40 procent av medlemmarna är präster och rundbreven från Vadstena berättar om flere som råkat ut för Svenska kyrkans yrkesförbud och till och med avsättning.
– Sen när män börjar föda behöver vi kvinnliga präster, säger hon illmarigt. I hennes egen orden är det högsta ämbetet delat på en fader confessor och moder superior. Den heliga Birgitta var först med munkar och nunnor i samma orden, ingen nedvärdering av kvinnan här.
– Men jag förstår bra att folk tycker att det är en jämlikhetsfråga, säger Monica som tar ut jämlikheten via jaktlaget och skjuter både grävling och mårdhund. Fast säljakten lämnar hon åt karlarna.
Läs mera om Monica Aaltonen i papperstidningen 7/2007.