Sedan 1992 har Stiftelsen för kommunal utveckling (Kunnallisalan kehittämissäätiö) årligen publicerat en barometer som redogör för medborgaropinionerna i olika frågor.
Eftersom den senaste barometern alltid innehåller jämförande uppgifter
ur tidigare barometrar beskrivs inte endast dagsläget utan pekar också
på trender. Detta är intressant och viktigt. Att veta var man finns är
bra, men endast trenderna visar vartåt man är på väg.
Det som gör den nyligen publicerade Barometern 2006 speciellt
intressant är att den publiceras inför riksdagsvalet. Visserligen är
perspektivet kommunalt, men i alla fall. Det finns ingen orsak att tro
att människornas värderingar varierar från kommunalplanet till
riksplanet. Knappast är heller skillnaderna mellan medborgaropinionerna
och kommundirektörernas ställningstaganden i något större utsträckning
avvikande från skillnaderna mellan medborgarnas åsikter och ledande
politikers och tjänstemäns åsikter.
Mot denna bakgrund ger den senaste barometern partierna, de enskilda
kandidaterna och inte minst väljarna mycket att fundera på. Faktum är
nämligen att skillnaderna i åsikter och uppfattningar i frågor som kan
betecknas som klart värdebaserade är stora. Ofta till och med mycket
stora.
Några exempel.
Påståendet att den sociala och ekonomiska ojämlikheten har gått för
långt delas helt eller nästan helt av 51 procent av befolkningen men
endast av 8 procent av kommundirektörerna. Påståendet att det är bättre
att höja kommunalskatten än skära i de kommunala tjänsterna delas helt
eller nästan helt av 73 procent av befolkningen men endast av 49
procent av kommundirektörerna. Påståendet att medborgarna skall ha rätt
till helt eller nästan avgiftsfri kommunal basservice oberoende av vad
det kostar att producera den delas helt eller nästan av 75 procent av
befolkningen men av endast 10 procent av kommundirektörerna.
Och så vidare.
Undersökningar och utredningar som har gjorts på riksplanet talar samma
språk. Det borde därför inte råda någon större oenighet om att det
verkligen finns en klyfta mellan medborgarna och de så kallade
makthavarna.
Då undersökningar dessutom visar att det finns starka åsikts- och
värdeband mellan ledande politiker och tjänstemän är bilden ganska
klar. Till detta kan fogas att medierna för det mesta återger och
därmed stärker maktelitens värderingar och bedömningar.
Medborgarna har alltså sin syn på och uppfattningen om verkligheten och eliten har sin. Och elitens syn som dominerar debatten.
I ärlighetens namn vore det nu dags att erkänna detta liksom det faktum
att eliten mer eller mindre struntar i att dess värld är en annan än
medborgarnas. Annars skulle väl inte åsiktsskillnaderna vara de samma
år efter år efter år. Ofta blir de till och med större från år till år.
Om eliten verkligen skulle ta medborgaropinionerna på allvar skulle vi
ha bättre grundtrygghet för alla, jämnare inkomstfördelning, bättre
social- och hälsovård, bättre åldringsvård, bättre rusvård …
Det enkla svaret på den ständigt återkommande frågan varifrån pengarna till att det goda skulle tas är enkel: från medborgarna.
Praktiskt taget alla kartläggningar visar nämligen att de absolut
flesta av oss är villiga att betala ännu högre skatter om vi vet att
skattepengarna går till sådant som gör livet bättre för oss alla.
Eftersom praktiskt taget alla politiker och tjänstemän är hedervärda
kvinnor och män är den klyfta gåtfull som uppstår mellan dem och den
allmänhet som de borde och säger sig tjäna. Den borde inte finnas, men
den finns.
Det är svårt att se någon annan förklaring på det hela än att det är
något i det politiska livet som omformar och kanske till och med
deformerar synen på verkligheten.
Kanske vore det till fördel både för allmänheten, för politikerna och
för tjänstemännen att offra mer tid på att reflektera över den gåtfulla
klyftan mellan undersåtar och herrar än att offra så mycket tid på att
lyssna till och ge löften som ingen ändå längre tror på.