Vilka konsekvenser har lagen om registrerat partnerskap för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?
För att svara på den frågan pågår i biskopsmötets regi ett tämligen
omfattande arbete. Det seminarium om och kring partnerskapslagen som
hölls senaste veckan var en synlig del av det arbetet.
Ett andra seminarium av samma slag kommer att hållas senare och i mera
slutna kyrkliga sammanhang diskuteras partnerskapsrelaterade frågor nu
mer eller mindre kontinuerligt.
En av biskoparna, tammerforsbiskopen Juha Pih-kala, försökte i ett
sammanhang beskriva hur processen kan se ut ur ett utanförperspektiv.
Han talar om ett ”bedrövligt och evinnerligt hopande och roende och
till råga på allt med årorna i kors”.
Samtidigt konstaterar Pihkala att kyrkans försiktighet ofta har varit tecken på djup och bred ansvarskänsla.
Biskop Pihkalas roddbåtsbild ger anledning till reflektioner som inte har med själva saken utan med processen att göra.
För att kunna ro effektivt är en förutsättning att man vill komma iväg,
att roddaren vet vart hon eller han vill komma samt ha tillgång till
karta och kompass för att hitta dit.
Är det många som ror måste roddarna vara överens både om målet och om vilka kartor och kompasser som skall användas.
Den fråga som ur detta perspektiv blir aktuell är om det pågående
arbetet med att reda ut partnerskapslagens konsekvenser för kyrkan är
en roddtur med okänt mål. Eller om det är ett arbete med att övertyga
roddarna om ett givet mål och om hur man skall läsa och tolka karta och
kompass.
Det kan kanske också delvis vara fråga om att få så många som möjligt
av dem som har betänkligheter i fråga om kurs och navigationsinstrument
att sitta kvar i båten.
Om det är genuint öppet vilket slutresultatet med den pågående
processen blir är det alltså möjligt att kyrkan inte går in för
förändringar i sin syn på och sin inställning till utövad
homosexualitet eller att den ändrar kurs.
Ett arbete med öppet slut har förutsättningar att bli upplysande och
konstruktivt oberoende av vilken inställning man har till hur kyrkan
borde gå vidare i den aktuella frågan.
Är man oense vet man åtminstone varför man är det och i bästa fall kan man vara oense i ömsesidig respekt.
Om slutresultatet inte är genuint öppet kommer vi att uppleva en
process vars huvudsakliga uppgift inte är att allsidigt, fördomsfritt
och utgående från kyrkans egna grunder bedöma, prioritera och väga
argument.
Då blir det lätt närmast fråga om en process där det som sägs och görs
avgörs av om det leder mot det redan fastslagna målet eller inte. Fakta
och argument som talar ett annat språk kan bemötas med allt från passiv
tystnad till aktivt förlöjligande.
Det är skäl att komma ihåg att det i partnerskapsärendet inte är fråga
om en teologisk ”upptäckt” som gör en revidering av kyrkans inställning
till utövad homosexualitet nödvändig. Det får inte heller bli så att
samhällsutvecklingen tvingar fram en teologisk ”upptäckt” i den
aktuella frågan.
När det gäller samhällsdikterade teologiska tolkningar eller
tillämpningar finns skrämmande exempel i vår närhistoria och i vår
närmiljö: år 1951 tog samtliga biskopar i Svenska kyrkan i sitt
gemensamma brev ”Ett brev i en folkets livsfråga” ställning för de
rashygieniska steriliseringar som då var aktuella i Sverige.
För kyrkan får det avgörande aldrig vara vad samhället anser vara rätt
och riktigt. Avgörande får heller aldrig vara vad som är populärt eller
vad som annars ligger i tiden.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland måste hålla sig till att det
högsta rättesnöret är ”den i dess bekännelseskrifter uttryckta
principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds
heliga ord”.
Vad Guds heliga ord säger måste därför vara den enda grunden och det
enda målet för det arbete som biskopsmötet nu utför i
partnerskapsfrågan. Biskopsmötets skyldighet är att klart, redigt,
ärligt och utan en massa ”men” reda ut den saken.
Tills det är gjort måste årorna få ligga orörda.